Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åt sitt yrke, och så länge man medgaf dem, hvilka, då det var deras
stn-dinm, utan tvifvel bäst kände hvad som kunde och borde meddelas
allmänheten, rättigheten att obehindradt fram träd e såsom nationens upplysare, så
länge syntes vår litteratur göra framsteg, och åtminstone någorlunda följa
med våra grannars. Ben som då öfversåg deras tillstånd, njöt åtminstone
i hoppet att kunskaper och odling tillväxte, och den som insåg
sammanhanget mellan dem och den borgerliga sällheten. led sedan vid åsynen af
deras gemensamma aftynande. Råhet måste föda olycka, och när
sträfvan-det till odling med en tung hand qväfdes, må man ej alltför mycket undra,
att nedslagenheten betog de fleste af våra författare, så att de nedlade sitt
yrke, eller nyttjade det blott såsom ett tidsfördrif. Att detta är orsaken
till vår numera magra litteratur, derom kan icke den tvifla, som följt dess
öden. De få personer, som ej låtit nedtfycka sig, hafva, med alla de
uppoffringar det kostat, dock föga kunnat uträtta.»
«Den som visste, att boktryckarena här varit ansvarige för innehållet
af de arbeten, som utgått ifrån deras pressar, skulle, genom en ganska
naturlig slutsats, lätt föreställa sig, att dessa händtverkare vore den mest
upplysta klass i vårt land: men om sådant är omöjligt, såg han snart deri
ett band på’ tänkaren och snillet, och kunde nästan endast derifrån förklara
de allmänna kännetecken han hos oss upptäckte af en förfallande litteratur.
Ibland dessa märkte han säkert först, att kritiken alldeles hade tystnat.
Denna journal hvilade. Våra dagblad fortsatte den fromma ton, som länge
utmärkt dem, och gjorde allenast då och då ett qvickt utfall emot den
erkända uselheten. Abo Litteratur-Tidning framkom och försVann som ett
meteor, och sedan fanns i Sverge ingen anstalt, hvarigenom allmänheten
kunde lära känna värdet af de böcker, som utkommo, ingen, som rigtade
uppmärksamheten på vigtiga sanningar, eller röjde de villor och fel, som af
förföraren eller uslingen utspriddes. Ingen är så angelägen att njuta sina
privilegier som den svaga, och uselheten gladdes öfver sin frihet. Men
det var icke nog att uselheten oblygt framträdde utan aga: den är alltid
böjd för illska, och den blef ilsk: den är böjd för skenhelighet, och den
blef skenhelig. Icke nog således att vår litteratur begynde sakna arbeten
af ett verkligt värde: en myckenhet arbeten, fanatiska, löjligt fromma,
dåliga, hvilka gömma sig när granskning finnes i ett land, utkommo nu
och spriddes bland den enfaldiga hopen, för hvilken de alltid äro ganska
behagliga, och man kan säga, att de slutligen bestämde den opinion,
hvarunder vår litteratur trycktes.»
Det förtjenar vidare höras, hvad man i Journalen
tänkte om den metriska versen. I en recension af
Reg-nérs öfversättningar från antiken heter det (V: 477 f.:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
