Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den obeskedliga elakheten möjligtvis knnde förändra och vränga. Jag vill
bemöda mig om en s&dan försigtighet, då jag nu går att framställa några
resultater af mina yttre sinnens erfarenhet, hvilka, ehuru oskyldiga i sig
Sjelfva, en illasinnad uttydare dock utan tvifvel skulle söka gifva en
allegorisk mening, om föreställningssättet lemnade den ringaste anledning
der-till. — När jag för nSgon tid sedan var hos en af mina vänner på landet,
fick jag en vacker morgon se en mängd svarta foglar flaxa kring
öfver-lefvorna af en afliden häst. De lägrade sig omsider den ena efter den andra på
liket, och spisade deraf med en bland foglar ovanlig glupskhet. Jag, som
i hufvudstaden endast sett kanariefoglar, grönaiskor och en eller annan
pappegoja, kände ej dessa rofgiriga svarta tväfotade djur med Qädrar. En
torpare upplyste mig om deras namn och beskaffenhet. Nu fick jag af er~
farenheten bekräftelse på en sats, som jag flera gånger hört och läst, men
hvilken jag det Oaktadt ej vågar antaga såsom allmänt och ovilkorligen
gällande, utan, för att yttra mig på ett oförgripligt sätt, som ej må gifva
anledning till misstydningar, håller jag för rådligast att enligt verkliga
förhållandet säga, att jag i grund af min erfarenhet har allt skäl att förmoda:
att korpen är svart.»
«Vid samma tillfälle lärde jag äfven att känna en annan befjädrad
två-fotad varelse, af en vida ädlare men mera hetsig natur. Det var en kaxe,
som min vän kallade kalkontupp, och hvilken med ett förfärligt buller slog
npp sina vida vingar och sin breda stjert, samt yfdes öfver sin stolta figur,
så mycket som trots något annat kräfstinnt djur här i verlden. Hans ögon
tålte ej lysande färger, i synnerhet eldrödt, och hans öron icke hvissling.
Jag bar om dagen olyckligtvis en skarlakansväst, och råkade äfven af en
händelse att hvissla en gammal fransysk visa, hvilket förde mig i ett
äfven-tyr, något likt det som träffade Mollberg, då han fordom spelade
Drottningens polska i Polen 6 Dur på Rostock i verlden*). Min hjelte,
som förmodligen äfven ville lära mig att ej blanda mig i de franska
affärerna, tystade mig hastigt med sitt högljudda blobloblo, kom bröstginges
emot mig och tvang mig, om icke till en formlig reträtt, dock till en
koncentrerad ställning. Jag kände anekdoten om Boileaus kalkontupp, och
hade således orsak att bära vördnad för en dylik kaxe; ty jag ville icke
blifva genom hans åtgärd föranl&ten att också skrifva én satir emot det
täcka könet. Emellertid lärde jag häraf, att kalkontuppar stundom äro
något heta; dock, som jag icke vågar dömma om ett helt slägte efter ett
enda individnnm, utån vill vara moderat och varsam i mina yttranden, så
kan jag icke gilla det vanliga nttrycket att vara arg som en kalkontupp,
utan säger endast oförgripligen, när jag ser någon mycket hetsig menniska,
att hon är arg som kalkontappen på–-.»
*) Se Fredmans 46:te Epistel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
