Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o Hos en annan af mina vänner i provinsen hände mig en vacker afton
ett besynnerligt äfventyr med en gårdshund. Jag hade lagt mig och var
färdig att somna, då jag fick höra denna väktaren skälla och tjnta med fnil
hals. Hvad var naturligare än att tro att någon tjuf var föremålet för
hans ifver. Jag sprang derföre halfklädd upp till min vän, för att
underrätta honom härom. Han trodde mig utan att fråga efter bevis, och ri
följdes åt ned på trappan. Men när jag der ändtligen hunnit omtala
anledningen till min farhåga, utbrast han i ett högljudt skratt. «Det är
endast på månen, din narr, som Fy lax skäller», sade han mig. Jag bestridde
möjligheten häraf med många goda skäl, och i synnerhet det, att en
gårds-vakt, hvars kall det vore att skälla bort tjufvar, kunde icke rimligen Tilja
skälla bort ljuset, hvilket mest af allt afskräckte dem. Min vän förde mig
då till den skällande, och af dennes ställning med det vida gapet i vädret
fann jag, att min vän verkligen hade rätt. Häraf lärde jag: .att hundar
skälla stundom på månen.»
«Min morbror på–-har ibland andra förunderliga djur en så
kallad apa, med hvilken jag icke längesedan hade allahanda upptåg. Ibland
annat påklädde jag henne min grannaste drägt och några af gubbens
dekorationer, för att göra honom en surpris på hans namnsdag. Hon bar sig åt
deri med mycken värdighet, tog långsamma och alltför vigtiga steg, delade
ut till höger och venster beskyddande blickar, vinkade betydande och mildt
åt min mosters tal och runkade djupsinnigt på hufvudet vid mitt joller.
Mm morbror blef dock icke länge bedragen. I första ögonblicket trodde
han sig igenkänna en viss af sina förnäma vederlikar, af hvilken han
väntade sig en visit, men han hade ej väl fulländat den första djupa
bugningen, innan han fann att denna höga herren var hans apa. Han sade mig
då med en något bitter ton: «Jag skall lära dig, min kära Carl, att en
apa blir en apa, om hon också kläddes i gyllene drägt.»»
«Men det är ej endast korpar, kalkontuppar, hundar och apor, som
gifvit mig anledningar att tänka. Mina likar, menniskoma, hafva ock varit
rika ämnen för mina oförgripliga betraktelser. Jag vill nu derföre äfven
meddela verlden några af mina anmärkningar om menniskor, i den ljufva
öfvertygelsen, att de ej höra till det slaget af så kallade sanningar, som
stör samhällsordningen, hotar religionen och väcker förargelse hos
beskedligt folk. Nej, himlen vare lof, mina tankar om menniskor, djur och ting
äro alla lika oförgripliga.»
«Jag har kännt menniskor som varit blinda. Det besynnerliga med
dem har varit, att de ej kunnat gå utan ledare. Väl har det någon gång
händt, att de försökt vägleda sig Sjelfva, men utgången har merendels varit
olycklig, ty än hafva de stupat i gropar, än stannat mot väggar och
bommar, än blifvit öfverkörda o. 8. v. Detta har bragt mig att betrakta, huru
olyckligt det skulle vara, om alla menniskor i en stad vore blinda; vidare
huru nödigt det är i alla menniskosamfund, att åtminstone så många se,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
