Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Sådana förvillelser äro oundvikliga, så snart man
idkar konsten endast för konstens skull, d. v. s.
uteslutande för konstnären. Till slut är ingenting nog
fint, nog betydande, nog otroligt, och det öfverretade
fantasteriet slutar med den ytligaste
förstånds-subtili-tet. Så snart man lemnar individualiteten obegränsadt
spelrum, går allt behof af skola och studium förloradt,
och med detsamma all stil. Denna stillöshet i
konsten motsvaras af stillösheten i de s. k.
konstnärernas lif: denna från verkligheten fullkomligt
afsöndra-de litterära tillvaro, som väl är rik på koterier, men
tröstlöst fattig på alla verkliga intressen, utan
något hem i tankarne och känslorna likasom i
verkligheten, vacklande emellan öfvermod och sjelfförakt,
lem-nad till pris åt det uslaste daglöneri. Konstnärerna
och skriftställarne från den gyllene tiden i Weimar voro
nästan allesamman ädla och sköna naturer, som hade
en rättighet till frihet, emedan de förstodo att Sjelfva
pålägga sig ett mått; men de äro dock fäder till denna
dilettantism, ty de hafva vant konstnärerna vid att
förakta det verkliga lifvet och att söndra sig derifrån, och
denna frånsöndring sammanhänger hos dem Sjelfva med
den falska och onaturliga ställning, som de i sin
konstnärliga asyl i Weimar intogo i afseende på nationen.
De omgåfvos der icke af ett energiskt, med en fast
sedlig opinion utrustadt folk, utan endast af en
skönhets-törstande aristokrati, utan traditioner, och egentligen utan
fast botten. När sedermera det tyska folket verkligen
reste sig upp ur sin nationella dvala, var Weimar en
ort, som blifvit efter.»
«Den första öfvergången till det nya visade sig
öfverallt såsom en försämring, men den var nödvändigt
grundad i sina förutsättningar. Poesien hade löst sig
från det historiska lifvet; den hade mot de borgerliga
och politiska intressena uppställt en förnäm, afvisande
Malmström. IV. ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
