Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
logo emot honom i de gamla skaldernas verk. Till och
med den rörande episöden om Inez de Castro inledes
genom en underbart behagfull sång till gud Amor.
Tidehvarfvet var ett motsatsernas tidehvarf;
omständigheternas yttre tvång dref det in i den katholska
fanatismen, men dess hjertan dröjde på Olympens ljusa
höjder hos de vänliga gudagestalter, med hvilka fantasien
kunde drifva ett lika fritt spel som med undinerna och
elfvorna i den egna folksagan. Så snart Camoéns får
den ringaste anledning att skildra Tritonernas,
destorm-uppväckande giganternas folk eller Aphrodites täcka följe 9
ser man det plötsliga välbehag, hvaraf han fattas; hans
fantasi vidgas och eldas, och då han förut endast
skiz-zerat, finner han nu de mest glödande, i den
brokigaste glans skiftande färger. Och denna dualism, denna
absoluta söndring mellan den sinnliga lustan, det
hemligt trånande hjertat och trons dunkla skräckgestalter
är det, som vi kunna beteckna såsom det karakteristiska
för den romantiska poesien. — Camoéns var icke en
nationell skald i högre mening. Väl var han djupt
genomträngd af sin nations sjelfkänsla och ära, men
hvarken hans innehåll eller hans former utgingo från
naturens medvetande. Yirgilius är hans förebild, icke
blott i enstaka vändningar, utan i kompositionen och
hållningen af det hela, och hans fantasi lefver icke i
folkets kristligt romantiska minnen, utan i Greklands
gudaverld. Om vi med vår tids bättre insigt derom,
att det nationella epos diktas af folket och blott
redigeras af skalden, icke kunna tillerkänna det romantiska
epos från sextonde seklet det höga värde, som man
fordom satte derpå, så förefinnes deri likväl en ganska
väsentlig åtskillnad. Ty Pulci, Ariosto, Bojardo, Tasso
och andra förvandlade det främmande materialet till sin
fria egendom, hvilket, såsom individuellt lefvande, åter
antog en nationell kolorit: hos Camoéns åter ligga
synbarligen två verldar i strid med hvarandra, hvilka icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
