Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Montaigne, senare i Pascal funnit en serie af fria och
egendomliga tänkare, som kunde ställa sig jemnbördiga
bredvid hans älsklingar, och hvilka äfven under en
senare tid, då genom den akademiska regeln den fria
utvecklingen var undertryckt i den herrskande litteraturen,
alltid funno sina fortsättare, såsom till exempel
författaren till Manon Lescaut (Prévöt d’Éxiles). — Vidare
till-lämpade han icke på den franska litteraturen den
princip, som han gjorde gällande för hvaije annan nations
litteratur. Litteraturen från Ludvig XIILs, XIV:s och
XV:s tidehvarf var lika nationell, lika så framgången ur
folkets natur, ett lika så noggrannt uttryck för den franska
andan, som Calderon för spaniorerna, Ariosto för
italie-narne. — «Slutligen — och detta är det vigtigaste —
förbisåg han, att Frankrikes akademiska litteratur, huru högt
eller huru ringa man må uppskatta dess poetiska värde,
var Europas räddning ur ett högst vådligt barbari, som
hotade att qväfva alla frön af den hittills rådande
bildningen. Då fransmännen i tanke, känsla och handling
återställde den logik, som gått förlorad under den
romantiska perioden, så vunno de derigenom i de stridiga
känslornas och viljerigtningarnes chaos den fasta hållning,
som väl i början, då faran ännu var stor, hade något
oböjligt, tryckande och jernhårdt, men som var
nödvändig, på det att den senare, äkta humaniteten skulle
kunna bereda sig rum. Äfven tyskarne stå på
fransmännens skuldror, om de också med rätta upprest sig mot
deras ensidiga herravälde, och då faran ej mer är så
trängande, att den kan pålägga dem otacksamheten
såsom en pligt, så böra de äfven kunna medgifva, att de
utan Boileau och Voltaire icke heller haft någon Goethe.
Missaktningen för det franska språkets disciplin var,i
alla händelser öfverdrifven; denna har under nittonde
seklet, då ett nytt och kraftigt poetiskt sträfvande
vaknade hos folket, ingalunda hindrat naturens sanna
gunstlingar att med fullkomlig frihet utveckla sig, och efter
Malmström. IV. *9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
