Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke kännas vid mig. Jag har nyligen, sade han, talat vid den Tungusiska
s&ngmön - om poesiens tillstånd i mitt forna fädernesland, och hon nämnde
aldrig ett ord om den der narren. — Förtretad att af en gammal mathe-
matikus skymfas, svarade jag, att den sångmön han omtalade måtte vara
ganska okunnig, ty jag kunde snart komma både honom och henne att
tiga och blygas, genom det tydligaste bevis på min erkända poetiska
skicklighet. Dervid upptog jag de priser, jag i Tungusiska Akademien vunnit,
och kastade dem med sådan ifver på bordet, att den stora guldmedaljen
hoppade som en biljardboll och klingande föll i golfvet. Ett elakt omen,
mumlade, med en förgiftig ton, en surmulen, näsvis menniska, som de
kallade Persius. Aren J nu ej öfvertygade om hans förtjenst, framgrinade
Anakreon. Jo, alldeles tillräckligt, sade Milton; låt honom gå, att vi ej
må oroa den sanna smakens gudinna, genom närvaron af en sådan profan
person. Nej, inföll Ariosto, vi måste först höra några prof af hans snille.
Alldeles, sade Hans Sachs, få se om hans verser klinga så rent som
medaljens guld* — Nu tyckte jag att jag spelte en alltför dålig figur, om jag
längre skulle tiga; jag steg således fram och sade: Mina herrar! Jag har
geni, det ha alla mina samtida landsmän afgjort, och viljen J ej medge
det, så försäkrar jag, att jag, Oaktadt allt edert bouffoneri, icke anser eder
vara juges compétents öfver mina förtjenster. — Det, tyckte jag, var starkt
nog. — Bravo! och skratt genomskallade nu också hela byggnaden.
Slutligen upphörde äfven detta buller, och Homerus frågade mig, i hvilket
skaldeslag jag i synnerhet utmärkt mig. — Jag är lika utmärkt i alla,
svarade jag. Då skulle du ha sett huru de bestormade mig. — Ack! läs upp
för oss en tragedi, sade Calderon; eller en heroisk ode, ropade Pindarus;
eller en satir, smålog Horatius; eller en kärlekshymn, frampustade den
magra, melankoliska Petrarca; eller ett filosofiskt poem, sade Lucretius.
Ja, må göra! inföll jag. För ett filosofiskt poem fick jag den stora
medaljen, som ligger der under bordet; och detta herrliga skaldestycke vill jag
för eder uppläsa. — Nu framtog jag mitt manuskript och började; men
jag hade knappt hunnit till hälften deraf, förrän det blef ett fasligt buller.
Somliga skrattade, somliga gäspade och somliga sade, att det var den värsta
probersten på Tålamod, med mera. Slutligen tillsade mig Homerus att
upphöra, och en af mina landsmän, Grellnek, framträdde, tog mig i axlarna,
förde mig till dörren och, i det han skuffade ut mig, sade: Min herre!
Kom ihåg, att man ej har snille, för det man har munnen full af
stora ord. — Har du hört talas om en sådan af fronti — Men ack, om
det hade slutats dermed!»
«Efter denna händelse gick jag hem till mitt qvarter, på det högsta
förargad, och sattp mig ned och skref mitt förra bref till dig. Men jag
hade knappt förseglat och afsändt det, förrän Moliere och Persius inträdde
i min kammare och förklarade att poesiens Genius, förtörnad deröfver att
jag så oförsynt inträngt mig ibland skaldernas antal, bland hvilka mig säte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
