Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sådana sidohugg kunde Polyfem naturligtvis icke
smälta. Han blef denna gång på allvar ond, och
vänder sig i vredesmod mot Journalens så kallade
((kompilator», i hvilken han tror sig igenkänna samma Leopold,
som nya skolan aldrig trodde sig kunna nog ohöfligt
bemöta, med ett svar (Polyfem I, 27), hvarur jag meddelar
det, som närmast rörer de ur Journalen anförda noterna:
«Det är visst, herrarne utmärka sig öfverallt i sina skrifter genom en
egen konseqvens. Först skällde de på Schleglarne, så ändrade de ton och
förklarade åtminstone den ena för en mycket duktig man. Men derpå har
deras fransyska samvete åter slagit dem, och de ha återtagit deras
skällare-ton. Vidare förklarade herrarne, att arbetarena i Polyfem icke ha någon
likhet med Schleglarne, utom i uppsåtet — och jag tror så med; men nu
återigen kallas de för våra svenska Schleglar. Lika med deras
konseqvens är deras kännedom af de saker de resonnera om. Stod då tyska
vitferheten omkring 1740 på samma punkt som den svenska vid Solia
Brenners tid (hvilken ändtligen var något äldre än 1740)? Huru kan man,
utan att blygas, så offentligen framställa sin okunnighet till allmänt
åskådande? Det länder emellertid eder och de andra herrarne till underrättelse,
att vid 1740 var tyska skrifspråket nästan så utbildadt som det nu är.
Vid 1740 hade man de flesta fransyska tragedier och komedier öfversatta
på tyska, och flera imitationer efter dem, s§som E. J. Schlegels och Weises.
Vid 1740 hade Haller och Gellert m. fl. redan nästan fulländat sin
skalde-bana, och jag vet ej* att våra svenska vitterhetsidkare kunna göra anspråk
på större heder än att jemföras med dessa män, hvilka likväl alla hade
den konventionella fransyska smaken, och hvilkas poesi ej var annat än
rhetorisk deklamation, såsom det än i dag är hos oss; och derföre är
liknelsen "Väl så påtagligt träffande som någon kan vara. Vidare är det icke
sannt att vi jemfört oss med Lessing. Att beklaga vore herrarna, om vi
kunde förlikna oss vid denna väldiga man. Med Bodmer ha vi jemfört oss,
af det skälet, att han hade vida djupare esthetiska insigter än Gottschedianerna.»
«Huru kan ni åberopa Halliska Litteratur-Tidningen emot Schlegel etc.
för det att författaren till Anthologien fått sin antikritik der införd? Är
det icke sak samma, som om ni en gång i verlden finge det sällsamma
infallet att i eder tidning införa en försvarsskrift för tyska litteratörerna,
och någon skalk. avancerade att ni sålunda karakteriserat er som en ifrig
sanningens försvarare? Det ena omdömet torde då vara lika väl grundadt
som det andra.»
«Uti N:o 61 noten A. ger ni mig just ett ypperHgt tillfälle att
ådagaläggs eder gränslösa okunnighet i tyska litteraturen, som ni så ifrigt söker
förklena, och likväl i denna not tar en min af att känna. Ni insmyger der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
