Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ménagerier, der det heter oro Struthio att han är «en d verg,
som om han ägde vingar kunde vara ett medelting mellan
fogel och insekt», och om Markall att han «skrifvit
kom-mentarier till sina egna arbeten, dubbelt så långa som de
Sjelfva, på det efterverlden skulle slippa den mödan», och
att han ämnar samla så många numror af «sin lustiga
Journal, som ej’ blifvit använda till bakelsepapper, och packa
in dem i en perukask från Siécle de Louis XIV», samt
om Amarulli, att han «kan passera för ett slags buffel»,
att «hans jättestyrka fick af naturen ett slags
buffelspänning» o. 8. v.
Scenen, som under det föregående af detta
underliga drama dels varit Polyhistrios kabinett, dels en slätt
i Tungusien, förbytes slutligen till Elysium. Då denna
scenförändring medför litet poesi, vill jag meddela den
(Polyfem N:o 52, sid. 15):
«(Scenen förbytes till Elysium. Poesiens gudinna framträder såsom
epilog, genom en allé af lagerträd. — En majestätisk skönhet, i
himmelsblå drägt, purpurröd mantel genom virkad med stjernor: öfver hjessan
tindrar en morgonstjerna, pannan krönes af ett diadem af smaragder. Hennes
sida släp uppbäres af Homerus, Dante, Camoéns, Shakspeare och Schiller.
På venstra armen hvilar en theorb, omlindad af liljor, och den högra
stödjer hon på ett silfversvärd, till hälften draget ur skidan. Hon närmar sig
till åskådarne och talar med högtidlig stämma);
Det gamla dunklet långsamt åter randas,
Och konstens tempel röjs ur klarnad dimma;
Snart skall från eviga kupolen glimma
Ett ljus, som aldrig mer med mörkret blandas.
Den ädle, som för lif och skönhet andas,
Med harm ser nattens qvalda spöken stimma;
Hans öga såras ej af hämdens strimma,
Som bränner dem, men sjelf med dem förblandas.
Snart de i kärrens skumma nästen jagas:
Och snillets gud på blåa fästet lågar;
Hans skrud ej fläckas kan af drakars lyte.
Till fröjd för pöbeln blott, när töcknet dagas,
Det heta löjet ej i härnad tågar;
Mars banar väg för gyllne Afrodite.
(Vid slutet af sista terzetten blottar hon hela svärdet, svänger det tre
gånger öfver hufvudet och går. Kidån faller.)»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
