Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
viss frändskap mellan det andliga och det naturliga
ljuset, ingalunda att de äro identiska, än mindre att det
senare är en urgrund för det förra, hvarmed snarare
borde förhålla sig tvärtom. Sådana frändskaper yppa
sig öfverallt för den, som har sinne ätt upptäcka dem.
Men man får deraf icke låta förleda »ig till antagandet
af fullständig identitet af natur och ande, eller att
förnuftet ej stiftar andra lagar än dem hon gör gällande i
naturen — ett antagande, som skulle medföra de mest
sällsamma konseqvenser så i metafysiskt som ethiskt
afseende. Jag inlåter mig for tillfället ej i någon vidare
undersökning af detta ämne, till hvilket granskningen
af den nya skolans skrifter sannolikt mer än en gång
skall gifva mig anledning att återkomma.
Man kan anse de hittills anförda skaldestyckena,
allesammans undertecknade med signaturen A., för
skolans poetiska programmer. Men Phosphoros utfärdade
sådana äfven på prosa, hvilka förtjena att höras, då de
genom ett större allvar och bemödandet om en större
grundlighet skilja sig från Polyfems proklamationer af
samma slag. Deremot likna de Polyfems fullkomligt i
bitterhet mot fienderna och i det förakt, som vid hvarje
tillfälle visas den gamla skolans erkända chef och
mästare, Leopold. Det första af dessa programmer utgör
inledningen till en recension af Elgströms skrift «Om
ett stort, ett patriotiskt tänkesätt», det andra
inledningen till en anmälan af Hammarskölds tidskrift «Lyceum».
De hafva båda samma författare som de nyss anförda
poemerna. Jag väljer till meddelande inledningen till
den senare uppsatsen, såsom den mest karakteristiska
(Phosphoros, I: 303—306):
«I närvarande stormperiod af v&r litteratur synes en redlig och blott
for sin konst, sin vetenskap nitälskande granskare mer än någonsin behöfva
’ en viss frimodighet, när han fattar pennan, och ett ännu ihärdigare
tålamod, sedan han lemnat den. Han må bära sig åt hur som helst, visa sina
syftningar i den mest oegennyttiga dager, använda den grundligaste, den
minst ironiska stil, resonnera öfver en ifrågavarande bok med den kallaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
