Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
opartiskhet oeh öfver författarens person — om den icke kan förbigås —
med humanitet eller åtminstone skoning: säker må han emellertid vara att
snart få höra dessa afsigter förvrängas, detta språk förklaras för pedanteri
eller öfvermod, denna opartiskhet för hemliga relationers täckmantel, och.
denna humanitet for en dunst, med hvilken han vill gäcka sina landsmän.
Ty hvar och en, som låter trycka ett poem af mindre alldaglig halt och
form, ett omdöme stödt på mindre kända principer, eller ett försök att
utveckla dessa principer Sjelfva, anses höra till ett föregifvet parti, en ny
sekt i konst och smaklära: och om en oväldig recensent ej med de hårdaste
utlåtelser fördömmer denna ton och dessa grunder, utan till och med finner
dem förråda en djupare anda och ett uppblommande hopp för
hjeltenatio-nens snille- och kanslo-odling, så hänföres han sjelf utan skonsmål till
kättareskaran. Förgäfves söker han ådagalägga, att det i dylika fall icke
gifa mer än ett parti, d. ä. den stora massan af psevdo-författare och
psevdo-läsare, som icke veta hvad eller hvarför de skrifva eller läsa;
svaga, medelmåttiga hufvuden, förtorkade hjertan, dem naturen i .sin vrede
söndrat från det hela i kunskap och konst, gifvit traditionsbegrepp i
stället för förnuftsåskådningar och ett så kalladt sens commun (blott ett
förnämare namn på instinkt) i stället för religiositet. Men ännu mer.
Den bildande vérldsanden, hvars skickelse förklaras genom den oupphörliga
striden mellan ljus och mörker (natten, de ändliga tingens moder), tycks
stundom liksom ironiskt framkasta vissa individuer, i hvilka den sömniga
materiens negativitet i fullaste måtto symboliseras, på det den nödiga frik*
tionen mellan kärlek och hat aldrig må tryta, hvarigenom det ideella lifvet
skulle upplösas i en passiv kontemplation. Till all handling fordras en
reaktion, såsom begränsning; derföre måste den nya tidens genius, som
mäktigt hänvisar på filosofien och poesien, såsom de enda öfriga vägarna
till den bättre verlden, till idéernas land, se sig motarbetas af en Lange,
en Nicolai, en Merkel, en Wallmark, med flera dylika mumier från en
förfluten bonmots-period; alla dömda att förevigas genom sin omedvetna
löjlighet och sina öfverlägsna motståndares begabberier. Det är klart, att
dessa narraktiga personer aldrig kunna förgäta sin ungdom, då man med
ett behörigt framstötande af några utanlexor passerade för upplyst; då en
näsvis lättsinnighet, som låtsade förstå allt och skämtade med allt,
beundrades såsom snille; då den ansågs som en stark tänkare (esprit fort)t
som tviflade om Loths hustru verkligen blifvit en saltstod, och då hvar
och en bedömde vetenskap, tro, historia och moral efter måttstocken af sin
egen värda psykologi. Dpt är klart, att de skola lida af den andliga
verldsomhvälfning, som hotar att störta dem alla utför polemikens
tarpeji-ska klippa; att de skola sammanleta de sista ruinerna af sina skolstudier,
till förklenande af allt idealiskt, då de Sjelfva aldrig ägt förmågan att skapa
sig ett ideal; att de på reflexionens lägsta punkt, der ingenting annat äger
realitet än sinnlighet, evdemonistisk klokhet och sinnesnöje, skola med de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
