Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dervid stannar den blinda hedningen. Den högkristliga
romantiska skolans skalder skulle nog dragit undan
sänggardinen. Må vi alltid besinna, ej blott att det som är skönt
ej kan vara osedligt — ty detta var också romantikens
grundsats — utan äfven, att det som är osedligt aldrig kan
vara skönt, äfven om det äger accidenser af skönhet.
Jag sade att Leopold länge teg, men att han
omsider tog till ordet med besked. Sedan jag nu skildrat
den första perioden af nya skolans verksamhet, är det
tid att återkomma till den gamla skolans bedömande
deraf. Det var Atterboms öfversättning från Tasso,
som gaf den gamla akademisten närmaste anledningen
att karakterisera den nya sektens litterära beteende i
allmänhet. Han gjorde det i en genom flera nummer
af Wallmarks Journal för år 1813 fortlöpande recension
under titel: «Silfvertonen eller Tasso i fosforisk
öfversättning. (Något om språk och stil i poesi.)» Då jag
ej i dess helhet kan meddela denna odödliga satir,
väljer jag såsom profstycke följande afdelningar (N:o 35,37):
«Icke blott n&gra ställen af denna öfversättning äro sådana: allt är
så-dant. Öfverallt samma falska begrepp om poetiskt nttryck, för att ej säga
samma saknad af allt begrepp derom. Icke en ibland mer än fyratio linga
strofer, som bär stämpeln af sann talent, eller som vittnar om annat än
föresatsen att taga parnassen med v&ld, likasom det blifvit sagdt att man
bör taga himmelriket. Deraf händer att hvart ögat vänds, faller det
p& nlgon omening eller löjlig svnlstighet, som ofversättaren beklagligen
synes hålla för poetiskt språk. Om Tasso säger, att den nnga nymfen
på en gång log och rodnade, och att löjet förskönades genom
rodnaden, likasom rodnaden af löjet, så heter det hos herr
Atterbom, att löjet brann förklaradt i rodnaden och rodnaden i löjet.
Men huru brinner ett löje förklaradt i en rodnad? Och huru brinner,
tvärtom igen, en rodnad förklarad i ett löje? Under så mycken förklaring å
öm^e sidor, är det sorgligt att meningen skall vara den enda som ej låter
förklara sig.»
«Om Tasso säger, att vinden susade, och gjorde löfven och
vågen språkande genom den rörelse han meddelte dem, så tänke
sig ingen herr Atterbom nog opoetisk att i lika enkla ord nttrycka sig.
I hans öfversättning måste bladens sorl och vågens klang, besvara
den huldt susande vindens svängda balsamvingar. Om det heter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
