Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sättare, likväl förblifver samma författares tanke eller ej? Ar
det ej missförståndet härom, som gör att den uslaste parodi af en
främmande poets arbete, ännu ofta betyder hos oss detsamma som
öfversättning deraf? och att hvar och en ung försökare, sedan han efter sin
förmåga rådbråkat och aflifvat några strofer eller några sidor ur Homerus,
Petrarcha, Tassa, betraktar sig ifrån den stunden såsom deras andra jag
på denna sidan om Östersjön, och sina verser såsom utan disput deras
arbete? Men bedrar sig ej häri den himlaburne, om jag törs tala så
fritt? Täcktes ofversättaren t. ex. underrätta oss, hvarest Tasso skulle
hafva sagt någonting så oemakligt, som att fågelkören återtonade sin
sång med enig vilja? (originalets ord äro, att fåglarnas kör
be-gynte på nytt sin enhälliga sång) — eller någonting så meningstomt,
som att hvart djur, — drucket, — försonade sig med sin lott?
(originalets ord äro, att hvart djur på nytt öfverlemnade sig åt
kärlekens rörelser) — eller hvarest han skulle hafva förvandlat sig till
en nog eländig rimskramla, för att fylla slutet af sina rader med dufvor
som gilja, med ekar som throna, med suckar som skallra, och
känslor som dallra? — Hvad den helga, höga, löfviga familjan
angår, så borde öfversättarens eget omdöme hafva sagt honom, huru föga
väl en vers, som man beundrar, öfversättes genom en vers, som man akrattar
åt. Hela det stora, löfklädda slägtet, säger Tasso, utan att med
minsta ord omförmäla, hvarken den verldsliga eller andliga högheten deraf.
Man kan deremot ej röja, för trädens ära, mera nit och väder än
öfver-sättaren gjort. Men af hela den helga, höga, roliga familjan,
förutser jag att lagren kysk torde sannolikt blifva den otacksammaste.»
«Efter djurens och trädens ömma rörelser, se här nu äfven en bit
mensklig kärlek. Läsaren skall ej deri misskänna samma vittra hand. Först
kommer den skönas beskrifning:
Med hennes halsduk leker ljumma vinden,
Som sidenhåret fläktande förbistrar.
Hon trånar, bleknande på glödda kinden,
Kring svettens hulda perlor Vestan flistrar, — —
Derefter följer hvad under den hulda svettningen vidare förefaller:
På ögon, läppar, söta kyssar snöga
Från féen, som nedböjd deras nektar finner.
Vid hvarje kyss, han suckar så, att föga
Det fela tycks att själn i hennes svinner.–
Om Armi das beskrifning räknas i originalet för ett af dess mest
oförlikneliga ställen, måste man tillstå, att detta ställe äfven i svenskan
hederligen försvarar sin ojemförlighet. Den ljumma vinden, som fläktande
förbistrar sidenhåret; — den kring svettens hulda perlor
flistrande Vestan; — de söta kyssar som snöga från féen, på
ögon, läppar, och féen som nedböjd finner de söta kyssarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
