- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 4. Grunddragen af svenska vitterhetens historia. Del 4. Striden mellan gamla och nya skolan. 1. Akademiska föreläsningar /
408

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nektar — och själn, aom vid hvarje kyss svinner i hennes —
äro si lf v ert ön er, som tilläfventyrs kunna trotsa allt hvad vi hos oaa
någonsin sett och hört af det slaget, och som förmodligen aldrig blifvit i
sin art öfrerträffade. Det är här man verkligen förledes ritt beundra
skarpsinnigheten af den bekanta Young*$ anmärkning, som säger någonstädes med
hela sin engelska frihet: att äfven den mest satiriska härmning af
vissa författares poetiska stil aldrig må hoppas att uppgå
emot hvad de Sjelfva, af egen fri och upprigtig dårskap,
stundom begåfva oss med.»

»Uteslutom ej påföljande fyra rader, om också ejf i sitt slag, af lika
hög rang med de föregående:

En sällsam håfva röjs vid älskarns sida,

En skär kristall, som spred en spegels strimma,

Nu vigd i A mors tjenst, framför den frida

Han håller den, i hennes prydningstimma.–

«Med förbigående af allt annat, anhåller jag blott här att, till min
nndervisning i språket, upplysas, hvad den frida månde vara för ett ord,
och i hvilken ordbok betydelsen deraf måste sökas? Man ser, att herr
Atterbom åtminstone ej generar sig i anseende till rimmen. Då ett sådant
felas honom, sätter han, i slutet af raden, utan fason, det första tomma
munväder som liknar det förra ordljudet. Emot sida finner han således
med största lätthet den frida, likasom nyss förut flistra emot
förbis t ra o. 8. v. — Med fullkomligt fritt bruk af alla galimathians
rikedomar, i anseende till uttrycket, och denna rättighet att, hvad rimmet
angår, ej behöfva taga det ifrån något brukligt språk, kan man ej klaga,
att jn den poetiska konsten befinner sig skäligen faciliterad. För öfrigt
påminner detta temligen om den stora poeten Arlequin hos Holberg, åom
emot önsker rimmade med udpönsker, sägande att samma ord väl i
prosan betydde ingenting, men vore deremot, i vers, ett
oförlikneligt fynd. Arlequins auktoritet, och alla andra lika stora kännares,
i sin respekt, men så, gode herrar, så skref ej Tasso; och eho som s&
skrifter, honom skall ej väl gå, och hans rim skola ej länge lefva på
jordena.»

«Göra ej dessa prof tillfyllest, se här silfveTtonen i hela sin
himmelska klang; det är Rinaldo som talar till Armida:

0 då du mig försmår, om du var niäktig..

Att skönja de behag ditt anlet mänger,

Din blick af denna längtan, evigt drägtig,

Säll i sig sjelf, ej skulle smäkta länger.

En spegel skilrar ej en bild så präktig,

Ett ringa glas ett paradis ej stänger.

1 himlen spegla dig, i dess demanter

Du blott kan se din fägrings amaranter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:43:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/4/0415.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free