Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väl darrar hvarje ton blott half
Kring hennes vida ängar;
Bock böljar han, frän qväll till qväll,
Den fordna barndomssagan,
Och sakta hvälfs, från häll till häll,
En oförgänglig klagan.» —
Och nu hon tog sitt horn, som klang
Liksom ett haf i brusning:
Ur djupet, när och fjerran, sprang
En dallrande förtjusning;
Förföriskt blänkte gördelns glans
Mot lundens gula lockar,
Och bergen gingo kring i dans
Med granens tunga skockar.
Och ständigt mera huldt hon log:
«Kan du än längre stanna?» —
Då i min ångst och lust jag slog
Ett kors framför min panna.
Och se! Guds ögonstjerna samm
Ur österns gyllne floder, .
Och örnen flög på flammor fram
Bland molnens ärestoder.
Och stumt blef tärnans underhorn
Vid dagens första strimma;
Jag åter såg min faders torn
I régn af skimmer glimma.
Och tärnan blef allt mera blek
Och -skum, som hafvets öcken,
Och bort Arån mig allt mer hon vek,
Liksom ett skingradt töcken.
«Väl!» suckade hon; «dock en gång
Du ser mig nöjd tillbaka!
Ty den, som hörde vattnets sång,
Kan aldrig hvila smaka.» —
Nu med en bruten brännings ljud
I djupets svalg hon rycktes,
Blott fjerran hennes gråa skrud
På fjärden vinka tycktes.
«Nej», ropte jag, «försvinn igen,
Du troll, i dnnst och bölja!
Malmström. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
