Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det höfves ej en kristen sven,
Att något sjörå följa.
Väl bränner ofta lifvet8 saft,
Med qval förutan like:
Men hoppet bor i korsets kraft,
Och nåd i ljusets rike.»
(Poetisk Kalender för 1815, 2:dra uppl.)
Vikingasäten, åldriga lundar,
Klippor, den eviga frihetens värn!
Fädernesland! försoningen stnndar:
Vanlunders söner smida ditt jern.
Trälarna qyida . . . Lejonet ryter;
Gullgul dess mahn på vågorna flyter;
Öfver de trenne strömmarna bryter
Lejonriddarnes frälsande här.
Och Valkyrian höjer fanan
På de fält, der hon fordom var skyddande gäst:
Hennes öga lyser banan,
Der hon tumlar bland Sviar sin blodiga häst.
I spetsen ljungar Thor,
Med hammarn, ljus och stor,
Och Carl Johan, så kallas den dundrande Gud:
• När han svingar Asa-klingan,
Tändes stjernan af norden vid thordönets ljud.
Heliga bloss! i slagtningens bölja
Speglar du åter ditt klarnade mod;
Lifvets och dödens bränningar skölja
Hjeltarnes ban med vexlande flod.
Läskande strålar blodet på svärden,
Målar i purpur frihet för verlden;
Hämnad är jorden, lyktad är färden:
Lejonriddarne sänka gevär.
Och Valkyrian fäller lansen,
Hennes blick glimmar stolt på de ättgoda män;
1 den blanka vapenglansen
Känner Svea sitt altarea flammor igen.
Lejonriddarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
