Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har mera sammanhang med Hammarskölds poesier än
en afhandling öfver målarkonsten med en plankstrykares
senaste konstalster.
«De bevisa», dessa Hammarsköld» romanaer, påstår vännen Atterbom,
«huru bildsam och lättrörlig författarena fantaai är: en harmonisk
kroppslighet, en till högsta materiella förädling potentierad sinnlighet, — denna
lägre identitet af anda och form, öfver hvilken grekernas poesi ej förmådde
lyfta sig, tycktes i första perioden af dess (nemligen den Hammarsköldaka
fantasiens) utveckling vara det ideal, som uteslutande fastade dess beundran.
Men tidens allsmäktiga rigtning nödgar både poesien sjelf och dem, som
befatta sig med hennes gudomliga yrke, att älska och bilda det
öfver-natn#rliga: hvilket, långt ifrån att bestå i det onaturliga, det emot
naturens danande lif och nrbild stridiga, tvärtom är det naturliga par
excellence, det urbildliga sjelft. Den grekiska konstens allmänna ståndpunkt,
som var och förblifver skulpturens egentliga, är i måleriet — den ideella
skulpturen — längesedan öfrerstigfen, likaledes i musiken, enligt denna
konsts absoluta idealitet och — man rope deremot huru gällt som helst*
— äfven i poesien; ingen ensidig skolesthetik, om än aldrig så abstrakt
och subtil, kan förvandla Dante, Cervantes och Shakspeare till barbarer,
eller inbilla någon menniska, som har liflig sinneskraft och öppen känsla
för det fullkomliga, att Goethe, Sehiller, Novalis och Fouqué blott anställt
försök att nedkalla den förlorade skönheten till jorden. Den karakter, som
kristendomen gifvit åt konsten, och som af våra grundligaste esthetiska
författare betecknas med namnet romantisk, kan lika så litet vara något
återskridande i menskliga själsodlingen som hvarje annan förändring af
epoker inom intelligensens allmänna historia: en succession, som ipke vore
progressiv, är der en motsägelse. Såvida enligt grundlagen af den polaritet,
som är uttryckt i alla den skapande All-enhetens modi exutendi, den ideella
polen öfverallt icke är blott motsats af den reella, utan tillika, i egenskap
af absolut motsats, dess högre potens, måste oek nödvändigt följa, att i
konsten, som är naturens pruduktivitet, fortsatt inom frihetens rike, och
specielt i poesien, som af alla de sköna konsterna (både genom sitt
begrepp och medlen för sin teknik) lefver mest uteslutande i ideernas verld,
den af kristendomen väckta idealismen betecknar uppenbarelsen af konstens
egentliga väsen; hvilket i antikens realism endast på kothnrnen någongång
afhöljde sin slöja, när ödet framträdde i din dnnkla herrlighet och
förvandlade de ändliga naturgudomligheterna till blotta tjenare af sin allrådande
vilja. Detta öde är nu, genom samma potentiation för reflexionen, förhöjdt
och förklaradt till försyn: och på denna högsta idé af det gudomliga,
hafva Shakspeare, Calderon, Goethe, Sehiller och Werner grundat ett nytt
tragiskt system, till hvilket de gamles dramatik förhåller sig såsom en
profetia till sin fullbordan. Hvad mythologien var för dem, är hiatorien för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
