Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ter ioke synaa åsyfta något annat ändamål, än det rent fyaiaka att organisera
och organiseras. Derföre, när hans berättelse slutar, förekommer oss slutet
ofta såsom tillfälligt, och vi tycka att kedjan hade kunnat ännn längre
utsträckas; men nödvändigheten af dess afbrytning ligger just der, hvarest
intet vidare tillägg behöfs for objektiviteten af det redan berättade. Är
denna objektivitet i afseende p& sig sjelf fulländad, så är den också absolut
fulländad, nemligen absolut i sin po tens; liksom d& i den organiska
naturen en viss sammanverkning af fysiska krafter uppnått det för dem
bestämda vexelförhållandet, organiserandet (såsom sådant) upphör med den
tillämnade organisationens fullständiga verklighet, och bildningsprocessen
sjelf-nödvändigt försvinner i produktens bestämda qvalitet, från hvilken den
sedan icke kan skiljas. Och liksom natnren på sin grad af lif nttrycker
gudomens idé, väl icke för sig men för menniskan, som är denna idés
högre uppenbarelse: så förekommer äfven historiens betydelse
(utvecklingen af All-enhetens högsta uttryck, i dess aktuella gudomlighet, såsom öde
eller försyn) i Epos ej såsom berättarens afsigt, men väl såsom ett
tillfälligt resultat af berättelsen. Deremot sammantränger dramatnrgen denna
betydelse i brännpunkten af en enda handling, der menniskan uppträder
såsom representant af mensklighetens idé och, enligt denna, de jure naturens
beherrskare: kämpande att med frihetens ljusa princip besegra hennes dunkla
och tvingande makt, och att i den form, som en helig vilja söker,
karakte-ren af en skön sedlighet, offra sin personlighet åt vilkoren för en segrande
manifestation af mensklighetens ideal. Epos sysselsätter sig _med
menni-skorna och händelserna: Drama med menniskan oeh handlingen.
Subjektivitet kunde aägas vara här det rådande elementet, om den gällde
här såsom subjektiv; men den är i dramatisk poesi blotta grunden, nr
hvilken en objektivitet af högsta potensen, en absolut objektivitet,
utbildar sig. Då dess innehåll är jnst denna förntbestämda öfverensstämmelse
mellan frihet och nödvändighet, aom individen vördar i en yttre
öfvernatur-lig makt, kunna vi väl icke neka vårt bifall åt den nu i poetiken herr*
skande konstruktion, enligt hvilken dramatiska konsten är poesiens ädlaste
form och den absoluta totaliteten af .dess elementer. Af det föregående
inses, att i ett dramatiskt konstverk faster den förnämsta af de handlande
personerna derigenom vid sig åskådarens benndran och deltagande
hänryckning, att den bland dem alla klarast bär den gestalt af idealisk
mensklig-het, som ligger i planen af akådespelets uppgift: man är alltid
hufvud-personen i det sällskap, der man sjelf är minst person*). Sammaledes är
*) Denna sats klingar paradox; men begreppet stor eller skön
karakter tillägges jn endast en själ med universella och universellt utbildade
anlag? Meningen är icke att det karakteristiska, som särskiljer individen
från andra individer, skall upphöra, ntan att det skall förädlas till symbol
för ett slägtbegrepp. Atterboms not.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
