Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sanningar som paradoxer han var hänförd. Bortrensar man den
nebulösa terminologi, som var egendomlig för den
Schellingska naturfilosofien, och söker man ersätta den genom
klara logiska bestämningar, d. v. s. öfversätter eller
omskrifver den på ett begripligt språk, hvilket, med någon
eftersinning, låter sig göra, så skall man finna, att denna
framställning af poesiens hufvudarter och deras
förhållande till hvarandra är på det hela rigtig, och var för
sin tid ny — åtminstone hos oss. — Tillämpningen af
denna theori på Hammarskölds Poetiska Försök är
deremot egendomlig nog och länder till föga heder för
skaldevännen, som ändå skulle berömmas. Recensenten
utlåter sig nemligen, i omedelbart sammanhang med det
nyss anförda, derom på följande sätt: «Herr
Hammarskölds lyriska ton är, då han icke imiterar, utan nöjer
sig med sitt lynnes egna ingifvelse, täck och okonstlad:
stilen merendels något matt och i allmänhet mindre
grundligt genombildad; inre djup och yttre melodi
förekomma mera sällan än man önskade».[1] Om inre
djup skall betyda detsamma som djupt innehåll, och
yttre melodi detsamma som vacker form, så lärer väl
föga värde återstå för de dikter, som frånkännas båda
delarne.
I sammanhang härmed kan nämnas en recension af
Geijers då nyligen utkomna öfversättning af Shakspeares
«Macbeth». Recensenten lyckönskar fäderneslandet att
genom samtidigt utkomna öfversättningar af Sophokles,
påbörjade af Palmblad, Schiller, af Törneblad, och nu
slutligen Shakspeare af Geijer (och sedermera af Scheutz
och Thomander), hafva fått tillfälle att göra bekantskap
med dessa stora mästare. Om den sistnämnde yttras:
«I anseende till den yttre formen afviker Shakspeare visserligen ganska
betydligt från de honom ej fullkomligen bekanta grekiska mästarne; och
derföre hafva de, som anse det yttre tillfälliga för det väsendtliga, kallat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
