Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom rå och oregelbunden, och i synnerhet har detta språk ifrigast blifvit
fördt af dem, som sjelfva alldeles saknat grundlig kunskap såväl om
grekerna som om Shakspeare.»
«Men derpå ankommer visserligen icke stort, att det ena dramat har
en korus och det andra icke; att det ena iakttager tids- och rums-enheterna,
hvilka det andra, till följe af sin olikartade utveckling, vårdslösar. Men i
anseende till de dramatiska uppträdenas noga och planmessiga utveckling ur
en enda idé, till alla partiernas deraf beroende nödvändiga samband, till
den häftigt verkande katastrofens oundvikliga beredande, och hvarje ords
och uttrycks noggranna afpassande efter skaldens afsigt och de talandes
skrifter, i anseende härtill är Shakspeare — hvilket hvar och en som
känner dessa ämnen måste medgifva — till den grad regelbunden, att sjelfva
Sophokles är det ej mer, och Aischylos och Euripides sällan i lika grad.
Ja, man kunde säga, att de olikheter med det grekiska dramatiska schemat,
som hos Shakspeare så starkt falla i ögonen, just äro följder af hans
regelbundenhet, af hans konst att smyga den yttre formen efter det inre ämnets
beskaffenhet. Det ena, en produkt af den grekiska sinnliga bildningen,
utgick på den åskådliga framställningen af en kraftig naturs kufvande af yttre
nödvändighet, af ödet; då den andra åter, enligt den romantiska
föreställningen, utvecklar allt ur den innersta menniskan sjelf och ställer henne i
förhållande till det af kristendomen upplysta och förädlade ödet — till
försynen. Det är naturligt att dessa båda olika grundidéer åstadkomma en
olika behandling. Derföre kan man säga, att det grekiska sorgespelet är
en representerad historisk anekdot, det Shakspeare’ska deremot en
dialogiserad roman; eller, för att undvika missförstånd af detta senare ord: att
det förra är en plastisk grupp, det senare åter en historiemålning i modern
betydelse. Och en sådan tafla har Shakspeare förstått utmärka genom den
största fantasirikedom i uppfinningen, den mest glänsande och sanna
färgblandning och den yttersta gratie och bestämdhet i behandlingen.»
«Vi ha ansett nödigt att förutskicka dessa betraktelser, emedan
Shakspeare hos oss är föga känd, och de flesta ännu icke utan rysning föreställa
sig honom såsom en rå och bizarr vildman. Dock, huru denna så i grund
falska föreställning uppkommit, är lätt att förklara. Omyndiga själar kunna
aldrig se en sak i sitt sammanhang, kunna aldrig lära sig begripa att hvarje
parti, för det helas skull, måste vara så och ej annorlunda, utan bedömma
allt delvis; ja, hvad som mera är, ställvis. Stöta nn dessa på något ställe
hos Shakspeare — och i anledning af den djupa betydelse, som han inlagt
i sina dramer, måste det ofta hända — som strider mot dessa kortsynta
betraktares öfverförfining och konventionella begrepp, så larma de öfver
hans barbarismer och rycka på axlarne åt hans brist på bildning. Till att
motarbeta dessa fördomar gifves ej annat medel än att bereda en allmän
läsning af den odödlige skaldens mästerstycken, och då deras läsning ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
