Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de svagheter, som nödvändigt följde af hans tidehvarfs
kulturhistoriska beskaffenhet. Man hade ännu ej gifvit akt
på, att han delade dessa svagheter med äfven de sämre hos
sina samtida, och att de följaktligen icke kunde anses
såsom egendomligheter för honom, än mindre såsom
egendomliga storheter hos honom. De oanständigheter,
oförenliga med vår tids högre moraliska bildning, som
numera måste uteslutas ur den Shakspeare’ska dialogen,
såvida den skall på theatern återgifvas, utgöra så
mycket mindre en «ej allom fattlig skönhet, som derigenom
är undanryckt pöbelns spelöje», som de just enkom
tillkommit för att locka denna pöbel, på hvilken den tidens
theatersällskapers bestånd berodde, i ett tidehvarf, då
theatrarnes publik nästan uteslutande bestod af karlar,
och de damer, hvilka bevistade representationerna,
vanligen voro af det slag, som ej låter sig stort besväras
af tvetydigheter. Denna fråga om de anstötliga partierna
hos Shakspeare har, sedan den romantiska
Shakspearesdyrkans tid, tillräckligt blifvit behandlad och besvarad,
och behöfver nu ej vidare sysselsätta oss. Det är här,
såsom öfverallt, ett bevis på trånghet i omdöme att söka
en stor mans storhet äfven i hans fel, synnerligen när
dessa senare äro genom tidsförhållandena så lätt
förklarliga och ursäktliga. Här gäller den gamla regeln,
att allt har sin tid och sin plats. Samma infall, som i
ett karlsällskap gäller såsom en qvickhet, som förflyger
i samma ögonblick den väckt löjet, kan, i ett sällskap
af blygsamma qvinnor, förvandlas till en den mest
sårande fräckhet. Hvad som för några hundra år sedan
var ett godt skämt på theatern, kan i våra dagar vara
en skandal, ty publikerna äro hvarandra himmelsvidt
olika. Man får här icke åberopa den gamla så nära till
hands liggande sentensen: «anständigheten kom och
sederna försvunno»; ty denna sentens är, såsom många
andra, endast en sofism. Anständigheten, rätt förstådd,
är ingenting annat än profvet på att sedligheten hunnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
