Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genast skulle förfallit eller ntträngts af en anndare forskning, men nn
bildade sig till 8ekteri8m, hvars allmänna karakter är blindhet och tom
formalism, hvilken jast genom det yttre motståndet vinner fastare
konsistens; förgäfves vände man nn hela sin hug på ren éxeges och vetenskaplig
bibelkritik. Det sista var utan tvifvel det bästa: génom flera förträffliga
filologers bemödande utspriddes^ öfver de8sa saker ett oförväntadt ljus: men
icke är filologien tillräcklig till den uppenbarade religionens försvar; ty
om man af bibeln vill bevisa bibelns gndomlighet-, rör man sig blott i en
cirkel. Alla öfriga försök, som i samma afsigt göras, äro, då man
sjelf-villigt öfverger filosofien, lika fruktlösa. Bayle, en man med ofantlig
beläsenhet, ett ljust hufvud, men ntan religiös känsla och utan förmåga att skilja
kristendomens stora idé från det tillfälliga och urartade, fann alla
religioner lika orimliga och lika vidskepliga. Spinozas system, hvilket (såsom
man förstod det, men man förstod det illa) gjorde tingen till ett med
Gnd (Quidquid est, in Deo est), innebar således den gröfsta pantheism och
den olyckligaste fatalism. Den store Leibnitfc var på en gång theolog och
filosof; men då han i sitt idealistiska system använde en mathematisk logik,
förlorade han sig i abstraktioner: och hana läror om det goda och onda,
om den förutbestämda harmonien o. a. v. blefvo, utan att fullt tillfredsställa
tänkaren, en stötesten för de skriftlärde. Emellertid hadei England
grundvalen blifvit lagd till en hittills oerhörd visdom, hvars olyckliga följder ej
blott sträckte sig till den intelligibla, utan äfven till den borgerliga
verl-den. Hobbes och Locke erkände inga andra medel för kunskapen än de
som härledas från de yttre sinnena, ingen annan visshet än slutsatser af
ofta förnyade intryck (erfarenheter), d. v. s. ingen; ty så ofta än ett
faktum, hvars princip jag ej känner, må återkomma, kan jag dock icke veta
om detsamma ock på lika sätt alltid skall fortvara. Hobbes, som af sin
theori leddes in på den satsen att själen rentaf vore eh träl under
nödvändigheten, visade genast en alltför ryslig sida af s}n filosofi, för att i det
moraliska England kunna behaga. Lockes redliga karakter hindrade honom
att sjelf inse och än mindre utveckla följderna af sin lärobyggnad. Det var
först i Frankrike, der hittills Cartesii och Malebranche’s spiritualism stått
i anseende i som denna grofva materialism bar sina frukter. Hume (filosofiens
Attila) hade redan från samma grunder utgått, och sedan han förintat all
kunskap, som inhemtas genom förnuftet, medfödda idéer eller omedelbar
gudomlig uppenbarelse / slutade han med att sönderbryta de vapen, hvarmed
kan fulländat denna revolntion, empiriens egna. Men detta var ej de
franska /filosofernas mening. Voltaire bragte den nya läran såsom ett
förträffligt arkanum mot öfvertro och vidskepelse först öfver hafvet. Diderot gjorde
den pikant och läcker för societeterna, och Helvetius konstruerade den
so-fistiskt. Tanken var, enligt den nya visheten, blott en materiell prodnkt
af hjernan; menniskans företräde framför djuren berodde blott på en
fullkomligare organism, ty om hon varit skapad med hästfötter, så sknlle hon ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
