Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 i gare utfört det. Otjenligt är det likväl i min tanka, huru det än
begagnas. Om man icke vill säga att medelpunkten är periferi (i hvilket fall
exemplet vore likså obegripligt som det hvilket skulle upplysas), nödgas
man medgifva, att medelpunkt och periferi äro hvarandra motsatta. Efter
analogien blifva äfven idéerna och det absoluta motsatta, och måste, efter
Schellingska filosofiens lagar, vara förenade i något högre. Det absolnta,
som, hvad det än föröfrigt är, onekligen är det högsta, kan således icke
föreställas nnder bilden af en medelpunkt.»
«Låtom oss likväl se huru recensenten behandlar (jag vill af höflighet
icke säga misshandlar) detta exempel. Medelpunkten, säger han, är den
ideella cirkeln (hvilken således åter måste hafva sin medelpunkt; ty till cirkelns
natur höra., äfven efter recensenten, medelpunkt och periferi). Han fortfar:
«Om jag i tanken delar periferien i en ändlöshet af pnnkter, så står jag
dock på hvarje punkt i en radius af centern, eller (då en radius blott vill
säga en dynamisk aktion, i hvilken medelpunkten yttrar sig) i centern sjelf.»
Detta må kunna fattas genom den intellektuella åskådningen, men för den
mathematiska är det otillgängligt. Så mycket ser man, att centern är en
dynamisk punkt. Efter analogien bör focus i hvarje kroklinea, och i
hvilken rätlinig figur som helst hvarje punkt, som står i ett visst förhållande
till sjelfva figuren, vara detsamma (som figuren sjelf); hvaraf följer att t. ex.
focus i parabeln är den ideella parabeln o. s. v. Om så är, borde
mathe-matiken för att blifva absolut, förvandlas till en punktlära. En sådan
reform kan ej väntas af mathematici, hvilkas punkter icke äro dynamiska,
utan af de naturfilosofer, som känna genus och modus af hvarje
specialitet ända in i den ringaste atom, och se huru de innchålla8 i
outtömligheten af den absoluta identitetsformen.»
«Det som i det följande yttras om den quantitativa differensen och om
det ändliga, hvilket till sin realitet skall vara ett fullkomligt optiskt
spektrum, innefattas i skolans nog bekanta men ännu obevista
trosbekännelse, och förbigås nu med så mycket mera skäl som det mindre nära rörer
frågan om idéernas flerhet och absoluthet. Emellertid skulle det blifva
intrea-sant, om recensenten, när frågan fullständigt besvaras, ville visa på annat sätt
än genom otjenliga symboler, huru qvantitativ differens kan emanera ur en
absolut indifferens, och huru en skenrealitet kan hafva sin grund i det
absolut reella, eller, att tala med recensenten, hurn ett optiskt spektrum kan
flyta ur sjelfva ljusets källa. Af en svärmande fantasi, med eller utan namn
af intellektuell åskådning, kan jag sjelf förklara icke alla, men de
märkvärdigaste optiska spektra jag känner. Jag tror mig kunna medgifva
recensenten, att jag icke rätt förstår meningen med idéen af det absoluta ntan att
särdeles förlora i de flesta läsares ögon. Uppmuntrad af recensentens efterdöme
och i detta hänseende mest säker om hans bifall, vill jag likväl aflägga all
modesti och utan omsvep säga att han känner det absoluta lika litet 8om
jag. Då han tillägger det absoluta (Gud kallar han det här) en indivi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
