Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Jag hade knnnat undvika den vidlyftighet, med hvilken jag nödgata
utreda begreppen Schellingianismen, Schellingian och Schellingsk
terminologi, om jag ej visste, att insändaren, i fall han ej hittar på något annat
att säga, vid slutet af mina förklaringar åter sätter händerna i sidan,
ställer sig framför mig och röpar: detta allt vet jag förut, det står i
Schel-ling! och dermed begynner på att omtugga detsamma som han sagt förut,
detsamma, som blifvit vederlagdt af mig och som hnndrade gånger förut blifvit
vederlagdt af andra. Hvad derföre det fordrade egen händiga i
förklaringen vidkommer, så har insändaren tvifvelsutan deruti rätt, att innehållet af
mina förklaringar, i fall de svara mot sitt ändamål, finnes äfven hos
Schel-ling och följer af hans skrifter; ehuru icke dessmindre ihärdighet,
sjelf-verkaamhet och klarsinnighet hehöfvas att finna det der, och ehuru
insändaren, om han knnnat finna det, aldrig hade skickat mig sina absurda
frågor och inkast, som röja huru litet han förmår studera ett system i dess
sammanhang, eller «på egen hand» eröfra dess anda.»
«Föröfrigt är detta innehåll, hvad det väsentliga deraf vidkommer,
ingalunda sådant, att det ovillkorligt beror eller resulterar af en systematisk
utveckling. Har man sinne för natur, för religion, för poesi, för sedlighet och
dygd i dessa ords renaste och strängaste begrepp, så är man redan invigd
i helgedomen af hvart och ett filosofiskt föreställningssätt, hvilket, liksom
Pythagoras’, Platos, Brnnos och Schellings, omedelbart går ut på att göra
den så kallade verkliga verlden till hvad den ämnades att vara, till
gudomlighetens tempel. Långt innan jag läst en rad af Schelling, eller af Plato,
eller (för att icke nämna de theosofiska författarne, öfver hvilka man, utan
att känna dem, sqvallrar så många otidigheter) af någon mästare i
vishetens vetenskap, betraktade min känsla, min tro det ena såsom själen
af det hela, och hvarje länk af detta hela såsom en särskild ackord i
samklangen af den eviges tankar *). Filosofiens studium har endast bidragit att
visa med orubblig visshet för mitt förstånd, hvad tillförene hvilade mera
såsom aning i min fantasi. Men hvad är det som gör filosofen till mer än
logisk formalist, och konstnären till mer än fantast? Är det ej denna
sammanstämmelse, denna heliga jemvigt af hjerta, af fantasi och förstånd,
som gör menniskan i allmänhet till fullständigt uttryck af en intelligens,
till fullständig sedlig varelse? Jag menar nemligen med förstånd den
ordnande kraften i förnuftet. Hvilken menniskobildning tror man att
åstadkomma, om man söndrar denna kraft från sina baser, den åskådande
*) Ja, tänker kanske här en och annan läsare, det der låter rätt
vackert, men hvad är en sådan betraktelse annat än poesi? Må göra! Hvad är
den annat än poesi? Men hvaruti består då poesien? Ensamt i verskonst
eller versstyl? Eller i ett visst innerligt sätt att uppfatta lifvet på en gång
i dess mångfaldighet och dess enhet? Hvad vill åter filosofien, om ej i en
reflekterande öfversigt framställa samma harmoni? Atterboma not.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
