Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och den kännande? Men det är just denna söndring, hvarigenom
förståndet nedsättes till en tom formell egenskap hos intelligensen, att söka
sanning, d. v. s. sin egen realitet, i aktgifvande på lika abstrakt
(oväsentligt) uppfattade .sinnliga fenomener, för att genom deras jemförande leda sig
från den ena hypothesen till den andra, till dess kedjan af hypotheser blefve
så lång, att den genom sjelfva längden förvandlade sig i vissheter, eller att
genom sammanräknandet af ändligheter slutligen det oändliga framkomme
aom facit. Det orimliga, det all möjlighet af reell kunskap upphäfvande i
denna de moderna erfarenhetsmännernas åsigt af vetenskaplig forskning, har
sin grnnd i det dualistiska reflexionssätt, enligt hvilket det absolnt
verkliga och vissa icke tänkes såsom något identiskt med menniskans egen
existens och således omedelbart för henne tillgängligt, så snart hon vill finna
det, ntan såsom ett problematiskt blott i möjlighetens rike liggande
extra-mundanum, till hvars beskaffenhet man endast genom sannolikheters hopande
på sannolikheter kan approximera sig. Af Kants kriticism, som med den
beundransvärdaste genialitet ådagalagt bottenlösheten i det danaidiska
sträf-vandet att genom relativa principer (sådana principer som, för att bli
reella, behöfva suppleras med andra, eller som gälla blott nnder vissa
vil-kor och förutsättningar) någonsin ernå en absolnt kunskap, borde man hafva
kommit på den tanken att uppsöka en absolut princip (en som
omedelbart nr sig sjelf ntbildar sitt innehåll), en princip, hvars aning dessutom i
Kants skrifter icke sällan yttrar sig. Tvertom har man begagnat Kants lära,
till att först rigtigt fixera söndersplittringen i menskliga medvetandet, eller
striden mellan dess kunskapsförmåga och dess kunskapsbegär; sammanhanget
mellan menniskans subjektivitet (hennes tänkande, föreställande väsende) och
denna subjektivitets inskränkning (det objektiva, det utifrån på hennes
föreställkraft onpphörligt inverkande, föreställbara), samt förhållandet af
begge till det nrsprnngligt substantiella, hvaruti föreställningens alla
ändliga modifikationer på något vis måste äga sin nödvändighet — detta allt,
som är all reell filosofis egentliga ämne, emedan det är det enda som lönar
mödan att veta, när reflexionen en gång börjat tvifla på ofelbarheten af den
for alla menniskor gemensamma empiriska åskådningen *) eller af hvad för
en annan anktoritet som helst, — har blifvit förklaradt för saker, om
*) Substratet för det så kallade allmänna menniskoförståndet,
eller sens commun. Bland de många orimliga beskyllningar, som dagligen
oförändrade idislas, ehnru vi å vår 8ida nästan dagligen vederlagt dem, är
den icke den minsta, att den nya filosofien skall af grnndsats hysa
fiendskap till sens commun. Ar man då en fiende till sens commun, när man
vill hjelpa det att upplösa åe motsägelser och tvifvelsmål, i hvilka det
invecklar sig på första steget till utforskning af sitt och tingens väsende? —
Detta tillmäle är ännu löjligare, än det återigen här och der framskymtande
om vår katholicism. Atterboms not.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
