Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var rädslan för naturen och dess blinda
relations-begrepp, som i den transcendentala idealismen vände
verlden upp och ned, — som, för att rädda friheten,
uteslöt den jordiska vilkorligheten från idealernas rike, —
som härledde Guds existens från samvetet och gaf
naturen ingen annan betydelse än den underordnade att
förbrukas såsom rått material för den menskliga pligt—
känslan. I de Fichte’ska idéernas labyrinth hafva blott
få fördjupat sig, men hela verlden känner Schillers
«Worte des Glaubens und Worte der Wahn», i hvilka
denna filosofis hufvudpunkter finnas angifna i korta
dogmatiska satser. Vi tro på friheten: på Gud för att gifva
henne en basis, på dygden för att gifva henne ett
innehåll; men vi tro icke på en natur, som är jémbördig
öied henne. Detta är frihetsläran, hvilken, så vida hon
upptages i tänkesättet och fantasien, utgör den
strängaste motsats mot pantheismens lära. Det är egentligen
en underlig fordran, att vi först skola tro på friheten,
då vi omedelbart känna henne, ty friheten är ingenting
annat än förmågan att abstrahera ifrån yttre inflytelser
och relationer, och inrätta vårt handlingssätt enligt vårt
eget vetande och vår egen vilja. Denna frihetens
företeelse upphäfves och störes ingalunda derigenom, att
metafysiken härleder dess uppkomst från naturliga
vil-kor och åter upplöser henne i naturelementer. Endast
t denna mening kati man förstå ordet tro. I poesien,
liksom i praktiska lifvet, måste vi tro på friheten, d. v. s.
vi måste förkasta den tanken att äfven denna frihet är
en kemiskt upplöslig företeelse. Kemisten, metafysikern
har rätt att gå utöfver individualiteten, liksom utöfver
företeelsen i allmänhet; men konstnären, liksom den
handlande menniskan, måste stanna vid densamma,
emedan han annars icke skulle kunna teckna, icke skapa.
Verkligheten är en fortsatt äflan, der den ena
företeelsen vederlägger den andra; men konstnären fixerar
ögonblicket och inviger det flyktiga åt evigheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
