Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jer denna npplaga, alldeles icke blifvit aftecknadt «med hans vilja eller
enligt hans råd», och att for dem, som ej härom äro fullt öfvertygade, skall
utgifvaren (menas förläggaren), som ensam är skuld härtill, i denna vigtiga
omständighet lemna sitt betyg. Igenkänna vi i den utomordentliga vigt,
tom lägges på en dylig toilett-angelägenhet, språket af en man, eller af ett
behagsjnkt fruntimmer? Men det är dylika kraftdrag af sjelfförsakelse,
aom sätta läsaren i förtjusning. «Herre Gud, hvad den store mannen är
modest!» suckar han. «Märker ni det inte, go’ vänner, och ni ropar inte
ert plaudite!» Herr Leopold har till och med, för att göra aig ännu mera
intresaant, varit nog svag att, såsom redan i denna tidning är anmärkt,
å la Voltaire, som äfven i ett halft sekel dagligen och för alla menniskor
förespådde sin snara hädanfärd, koquettera med en annalkande död och
göra en allmänhet till åskådare af fysiska lidanden, som en stark och
hjelte-modig själ helst älskar att undangömma för verlden. Vi se af allt detta
att herr af Leopold är oöfverträfllig i konsten att skrifva på effekt
beräknade företal, så länge den öfverenskommelsen är gällande, att en författare
i samma mån skall ödmjuka sig, som han vill blifva berömd. Recensenten
kan här icke hindra sig att förtälja en liten anekdot, som naift målar det
hyckleri, hvarmed denna öfverdrift af sjelfförsakelse någon gång är förenad.
Recensenten kände nemligen en ung man, som en tid uppehöll sig hos en
förnäm och vitter man, hvarest han var tingad att sirligt och smakfullt
renskrifva sin gynnares poemer och vitterhetsstycken, dem denne, så
förträffliga han förmodligen än invärtes ansåg dem, af idel modesti (han dref
således modest ien till en höjd af virtuositet, hvartill ännu ingen tryckt
författare hunnit), icke sjelf ville låta trycka, öfverlemnande denna omsorg åt
sin fils ainé, hvarföre de äfven än äro otryckta. Men utom denna sysselsättning
hörde det äfven till kopistens pligter att kraftigt vederlägga sin patron, då
denne stycke för stycke nedlät sig att tadla det och det uttrycket, den och
den versen i sina egna poemer, och beklaga sig öfver den eld i fantasien, som
hindrade honom att «rimer difficillement»! En dag då den afhörande var
mindre ifrig än billigt att motsäga 8in beskyddare, utan till och med här och
der lemnade honom rätt, blef denne ganska ond och utfor förifrad: «Herre, ni
förstår en inte på huru en författare är modest! Jag var i somras hos
Lehnberg, den store Lehnberg, nil och han läste för mig sina predikningar!
Och jag hade det vettet att berömma dem, ni! Men han sa’: låt bli det
der, för jag är aå fasligt modest, så grnfligt modest, herre! Så modest
är vår Lehnberg, ser ni: och så modesta ä’ alla stora män, ni! Och (med
en fin och gnällande röst) — så modest är jag med, herre» *).»
*) En not upplyser att anekdoten om Lehnberg var af den förnäma
herrn för tillfället uppfunnen. För öfrigt är händelsen historisk. Den
förnäma vitterlekaren var en landshöfding Schmiterlöw i Östergötland; och
hans kopist var Palmblads vän, skalden Hedborn, som nnder sin stndenttid
vistades i Schmiterlöws hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
