Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längtade alutet på det med boken lika långa företalet: ännu ingen
mot-8ägelae! det är oerhördt: skulle han för första gången ha glömt sigf
Omöjligt! Han vill blott gäcka8 med ain kamrat, öronhållaren på andra
sidan. Andtligen dikterar han på sista hälften af LII:dra sidan, i sin
vanliga orakelton, följande ställe:
««Det ädla, det stora, som förgås, har ej, som en meteor, blott lyst
for minuten; det lefver opp–(märk: det lefver opp, men . . .)
i ett annat, ännu ädlare bröst, i en annan (märk: i en annan) ännu
kraftigare ande, och så intill dagarnas ända i oupphörlig
fortsättning. När, efter tusende år, någon yngling, i ensliga betraktelser
försänkt, öppnar den friska knoppen af sin själ, rörd, glödande, berusad
för de eviga ideernas strålar: då är det ännu (märk: ännu) din (Hörbergs)
tanka, din (Hörbergs) förtjusning, hvars flamma, genom osynliga ledare
fortförd och förstärkt, tänder ljungelden i hans (ynglingens) blick och
den högre fårgen på hans kinder.»»
«Nu förtörnas den förnuftiga anden (och med skäl), att Hörbergs ande,
som han nyss lät individuellt vandra vid sidan af stora målares andar,
så der plötsligen skall af naturfilosofiens ryckas utur sin elysé, förlora all
personlighet och i oupphörlig fortsättning ännu efter tusen år jagas
nr den ena stora artisten i den andra. Han kniper nu herr Atterbom rätt
hårdt i det andra örat, och han måste således åter gå baklänges och skrapa
öfver detta fula ställe med följande ord:
««För detta pris vore det ljuft att nedstiga i det obekanta tysta,
äfven om intet personligt fortvarande lofvades af ett vänligare
hopp (starkare knipning af anden). O religion! Du lofvar dock allt!» m. m.»
«På detta sätt slingrar sig herr Atterbom i sina afhandlingar! Och
detta är vetenskaplighet! Sedan hvilken tid behöfver man då, hos oss, för
att heta filosof, ej komma ihåe på den ena sidan hvad man yrkar på den
andra? Likväl äro dessa slingringar icke alltid så lätta att upptäcka som
här. De läsare, som ej förstå det naturfilosofiska ordkramet, tro i ain
enfaldighet, att det innehåller en bekräftelse af allt hvad det andra innehåller
begripligt och klingande: de åter, som förstå detta och vilja finna
konse-qvens deri, stöta aig jnst på det begripliga och klingande, på de «sig
öppnande själarnas friska knoppar, på det glödande och bernsade», såsom
innehållande antingen motsägelser eller ackommodationer. Sålunda tro de ena,
efter vanan, allt godt om det obegripliga*), och de andra åter misstro
ingenting aå mycket bos herr Atterbom som just det begripliga. Häraf
kan man förklara aig huru, äfven hos oss, läsare kunna finna8, som likna
de Turandotska doktorerna, hvilka till all galimathias ropade: Opttmel
Optime! (förträffligt! förträffligt!).»
*) «Det är två aaker, som allmänheten aldrig kan lära: att förstå det
enkla och att ej förstå det obegripliga.» Kellgren.
Malmström. V. ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
