Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de tjena dessutom uteslutande att om Hörberg bereda osa en så mycket
fullständigare och tydligare föreställning. Af samma skäl vill recensenten icke
heller nnder denna kategori uppföra den anförda berättelsen om det
välbehag, med hvilket Hörberg läste herr Atterboms poemer, och naturligtvis
vill recensenten ännn mindre göra sig skyldig till den allmänna
journalistiska dumheten och bakdanteriet, att i den omständigheten att Atterbom
akrifvit «mina och Geijers skaldestycken» i stället för Geijers och mina —
ae ett nttryck af herr Atterboms inbillning, att hans skaldestycken äro
bättre än Geijers. Nej, hit räknar recensenten blott detta koketterande med
egna meningar, mot dem började maschinationer, ungdom, «de gränser, vid
hvilka den första enthnsiasmeos stolta böljor måste lägga sig» o. s. v.,
emedan en sådan captatio benevolentice, ett sådant bemödande att fösta det
allmänna intresset vid sitt eget förgängliga läge är inom den litterära
verkningskretsen någonting alldeles otillåtligt, ja, rentaf förkastligt. Icke blott
derföre att det strider mot det episka lugnet, hvilket man i hvarje
före-atällningsart så gerna igenfinner, eller emot de gamles vana att aldrig tala
om sig annat än i tredje person, hvilken egenhet gifvit deras skrifter
ett så fritt och storsinnigt skaplynne; utan först derföre, att det
drager uppmärksamheten från den allmänna fråga, som är under afhandling,
på enskildheter, hvilka icke höra dit och derföre få utseende af att
begagnas såsom sofistiska medel att för författarens skull få en mening antagen,
hvilken endast bör hafva sin sanning att tacka för denna lycka. För det
andra händer det så lätt, att en auktor, hvilken vänjer sig vid att på detta
sätt lägga vigt på sin temporella varelse och sin personliga omgifning, till
ftlnt glömmer hela menskligheten för sitt eget jag och småningom
inskränker hela det intellektuella bemödandets verld inom sin egen genom denna’
«eigendiinkel» allt mer och mer inskränktblifna synkrets. Herr Atterbom
har sjelf i bättre dagar, med all den styrka som är honom egen, tadlat
denna egoism hos en viss bekant författare, som, sedan han länge
koketterat med sin gunst hos de store, sin upplysning, sin blygsamhet och sina
hemorrhoider, till slnt för samma ändamål användt sin ålderdoms
bräcklighet och ain fruktan för döden; ja till och med i närvarande arbete läsa vi:
«1 den fredliga känsla, aom sprider sig kring Hörbergs grafhög med
hviskningar om befrielse och försoning, inbiande sig ingen obehaglig erinring
från närvarande dagar.» — Alltså hans egna ord må dömma honom. Men
den som nitälskar för Atterboms sannskyldiga ära och för den heder,
hvilken man med skäl väntat att den skulle sprida kring fäderneslandet,
den kan, den bör ej vara tyst, vid åsynen af det öfvervälde, som en elak
demon tyckea vilja vinna öfver hans bättre natnr, hvilken måste
uppmun-tra8 till modig kamp mot alla förföljelser. Ty det är visst, kan han icke
komma ifrån dessa egoismens skamliga band, då är han död för allt bättre
än han hittills presterat; då äro alla de förhoppningar, till hvilka han
gifvit oss så rik anledning, af honom sjelf förstörda, och då knnna vi redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
