Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
huruvida reformationens idé och åtgärd varit någon annan än negativ (ty
hade Luther föregifvit sig sjelf vilja stifta en positiv religion, aå hade han
antingen måst vara Gud sjelf eller en bedragare: hans mål var endast att
återföra det positiva); äfvensom huruvida detta uttryck kan förringa
vördnaden för denne store man. Före Luther herrskade tron (i katholicismen):
begreppet (reflexionen) vägledde Luther till öfvertygelsen om allt det
ofullkomliga, som vid hans tid var fästadt vid den antagna formen af
religionen: «med honom började den ända till våra dagar fortfarande söndringen
mellan tro och begrepp». Men reflexionen, en gång väckt, stannar icke
förrän den funnit visshet, — kunskap. Detta kunskapsbegär är källan till
all filosofi; all filosofi är till sin natur protestantisk: den vill vinna visshet
genom sig sjelf. Luther var således på visst sätt sin kyrkas första filosof,
men hans klara sinne fann snarare än andra det sökta målet; han återvände,
liksom Böhme *), dit, hvarest — enligt min öfvertygelse — all sann
filosofi skall sluta, — till religionens källa. Det nyväckta sinnet &r icke
mera barndomens tro: det är ett lugn, en inre klarhet, hvilken själen,
sedan hon genomvandrat tviflets mörka stigar och forskningens irrgångar,
sjelf eröfrat sig, och först nu öppnar hon 8ig för mottagandet af
evan-gelii hugnande sanningar. Deremot gifves det sinnen, hos hvilka aldrig
det dunkla begreppet lösslitit sig från den bergfasta tron: menniskor hos
hvilka fantasien öfverväldigar förståndet; menniskor, i hvilkas sinnen
gudomen i evig klarhet speglar sig: lyckliga barn, hvilka ännu i hjertats
och förnuftets första oskuld inträda i paradiset. Dessa kallar jag äkta
katholiker, de må lefva vid Ebro eller vid Mälarn, de må än tro på
påf-ven eller icke **). — Deremot gifves det visserligen en tredje art omyndiga
själar — och dit hör den wallmarkiska — hos hvilka ingen söndring
mellan tro och begrepp kan äga rum, emedan der finnes ingendera; —
personer, som tvifla att de tvifla, och tro att de tro; menniskor, för hvilka,
såsom Kellgren säger, att tro en sak är detsamma som att icke tänka
derpå. Dessa äro hvarken protestanter eller katholiker.»
««Denna söndring (mellan tro och begrepp)», fortfar författaren af det
anklagade företalet till Poetisk Kalender 1816, «skall så länge fortfara, till
dess den af frälsaren utlofvade hugsvalaren kommer, för att åter samla
men-niskorna i ett hus under en herde.» — Föreningen mellan kristenhetens
splittrade kyrkor har alltid blifvit ansedd såsom ganska önskansvärd. Ko-
*) Herr Wallmark lärer visst icke underlåta att åter ropa, att vi våga
sätta Böhme bredvid Luther. Luther sjelf, om han lefvat efter honom,
skulle, vi äro öfvertygade derom, förlåtit honom att hafva varit —
skomakare.
**) Ty så enfaldig är herr Wallmark, att han inbillar sig, att det nr
nog till en difinition på katholicismen, att man tror att påfven i Rom är
Guds ståthållare, är ofelbar och kan låta bränna kättare. Litt.-Tidn. noter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
