Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Religionen foreakrifver väl, att eho, aom undfår en kindpuat på venatra
sidan, bör vända den högra till, till undfående af en ny. Men hvarje
författare, som ej arbetar för maten*), tror sig föra sanningens talan, och,
då han strider för sig sjelf, äfven kämpa för upplysning, vett och rätt. I
annat fall vore allt försvar idel egoism. Under de skriftvexlingar, som
under de sist förflutna fem eller sex åren ägt rum mellan den s. k. gamla
och nya skolan, har den förras banérförare nästan alltid varit angripare,
och ganska ofta, i synnerhet då man blott inskränkte sig till smädelser,
hafva dessa utfall alldeles blifvit obesvarade. Att beständigt stå ett mål
för stenkastning, fastän de flesta skotten icke hinna fram eller träffa, kan
icke vara synnerligt angenämt, om än icke farligt; hvartill då dessa rop,
om den belägrade hopsamlar dessa stenar och skickar dem tillbaka med en
säkrare och mera måttad fart? ja, om han äfven från sin sida afsänder en
och annan pil, glödgad i löjets heta låga? Om han mindre sällan besvarar
dessa angrepp, bör han icke tillse att hans vapen träffa säkrare och djupare?
En manlig och allvarlig strid är ingen lek, intet skämtsamt tornerspel till
åskådarnes förlustelse, och då val af vapen är tillåtet, hvem väljer ej de
kraftigaste, endast de äro hederliga?» **).
«Godt, säger man, dock hvarför icke strida, om ej med saktmod och
mild skonsamhet, åtminstone utan bitterhet och vrede? — Det är
oförlåtligt, löjligt, egenkärt att antaga en sådan ton mot en vederpart, som sjelf
iakttager billighetens och anständighetens lagar; 8om hos hvar och en gör
rättvisa åt det goda, men strängt, dock rättvist, tadlar det tadelvärda. Men
sådan är icke karakteren af den fiende, som aftvnngit herr Hammarsköld
detta nödvärn. Häl han icke under all den tid, han upphäft sig till
organ för ett visst parti i den fosterländska vitterheten, för sin del
sträf-vat att binda hela litteraturen vid författarnes blotta namn; så att detta,
satt på titeln, alltid bestämt det omdöme han öfver sjelfva skriften nt
talat? Om han än ofta ombytt grundsatser i litteraturen, så har han
i en värre betydelse kan nya skolan sjelf icke gerna hafva velat att detta
ord skulle förstås), förvrängningarne kunna ej betyda annat än en och
annan orimlig konklusion, som recensenten dock helt logiskt dragit ur
författarens egna orimliga premisser, och hvad slutligen orättvisan angår, så
knnna tankarne derom vara, lindrigast sagdt, delade: d. v. 8. mellan nya
skolan å ena sidan, och allt förnuftigt folk å den andra.
*) En vanlig insinuation till Wallmark. Sådant smakar dock mer af
nidskrift än Journalen någonsin plägade tillåta sig.
**) Ja, det är just frågan, och dermed har författaren vederlagt hela aitt
föregående resonnement. Ty han har erkännt att Hammarskölds skrift är
paakill, och paskiller kallar man just sådana stridsakrifter, i hvilka man
begagnar argnmenter eller, såsom de här heta, vapen, som icke äro
«hederliga». Förf. noter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
