Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
borga, Kellgrens, Leopolds, Lehnhergs, med ett ord hela den gustavianska
periodens författares oduglighet som skulle visas; korteligen: jag borde
undersöka sanningen af hvad som påstås i samma blad af
Litteratur-Tidningen, nemligen: att «svenska vitterhetens fält ej allenast nnder decennierna
från 1799 till 1809, men äfven från 1789 till 1799, och de som närmast
stöta derintill, eller, med andra ord, under sin mest lysande period,
varit, i jemförelse med hvad den varit nnder perioden ifrån 1809 till 1819 *)
— «torrt, ofruktbart och dödt, sällan prydt af någon enda saftig
och fruktbärande växt, som i alla fall endast mött tanklösa blickar,
okunniga om dess värde».»
«Men denna undersökning må det vara mig tillåtet att anse som
öfver-flödig. Det gifves påståenden, hvilkas blotta upprepande inför en npplyat
allmänhet gör nog till deras vederläggning, och det närvarande, med allt
hvad det innefattar förringande af våra äldre författares värde, är ett ibland
dem. Eller skulle det ej tillåtas mig att taga för afgjordt, att «Atis ock
Camilla», att «Odet öfver själens styrka», öfver «Menniskans Nöjen och
Elände»; att «Skördarne» och «Dagens stunder»; att «Gustaf Vasa»,
«Inbillningens Verld», «Mina Löjen», «Ljusets Fiender» och «Odet öfver Baccbns
och Kärleken»; att «Äreminnena» öfver Birger Jarl och Gyllenhjelm; att
«Oden» och «Virginia», «Odet öfver begäret till ett odödligt namn», öfver ett
«Tillkommande» och «Försynen», «Eglé och Annette», m. fl., icke äro så
obekanta för mina läsare, att man skulle kunna, utan att befara deraa
lif-liga förtrytelse, kalla dem för saftlösa växter, det fält der de prunka
bland mångfaldiga andra, för torrt, ofruktbart och dödt, och de
författare, som der uppdragit dem, för usla rimmare, för förderfvare af
sveuska språket och smaken?»
«Vi taga icke allenast detta för afgjordt (och dertill fordras ej mycken
dristighet); men vi tvifla icke ens på deras författares klassiska
anseende hos den stora, af intet sekt-nit förvillade, delen af nationen, ett
anseende, som de med all rätt förtjena. Jag har, i en af de första
afhand-lingarne**), utvecklat mina synpunkter af det klassiska anseendets
upp-hof, och jag kan således icke inse det förödmjukande för en senare
tids författare i att erkänna detsamma hos sina föregångare. Låt ock vara,
att detta innebär bekännelsen: «Vi lefva af våra fäders ära?» Vore det
bättre att ha ingenting att tära på? Och hvari ligger det förödmjukande
i att emottaga ett arf, rättvist förvärfvade och en skänk af ytterst sällan
inträffande gynnande händelser? Månne erkännandet af dessas inflytande?
Men bjuda då skribenterna mer än andra dödliga öfver dem? och är
re8ig-natiouen under nödvändighetens lag i allmänhet så ovanlig för dem, att de
*) Men detta decennium stöter jn också närmast intill det från
1799—1809?
**) Hvad är nationalitet i poesien?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
