Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
censerat, är denaamme aom i nio föregående år talat med aamma oföraynta
8jelfbenndran om 8ig sjelf och sina anillegåfvor och tillika med det mest
förolämpande förakt om de författare, som i en lång följd af år njntit
nationens odelade bifall och beundran, utan att likväl 8jelf, under hela
denna tid, hafva frambragt ett enda arbete af erkänd förtjenat inom
vår litteratur, en enda afhandling i något vetenakapligt ämne, aom
antingen fört vetenakapen längre eller, genom en 8jelf8tändig uppfattning och
tillämpning af desa grnndsataer, apridt ljus öfver något för 8amhället och
litteraturen vigtigt föremål; något enda atörre poem af förtjenat att kunna
jemföras med Creutz’ «Atis och Camilla», Gyllenborgs «Menniakans nöjen
och elände», Oxenstjernas «Dagens stunder», Kellgrens «Mina löjen»,
Leopolds «Erotiska oder», etc. etc., hvilka likväl alla framträdt ntau anspråk
på att fördnnkla hvarken samtida eller efterföljande medtäflare. Hvilken
känsla skalle väl bemäktigat sig recensenten, om han erinrat sig, att denna
aamma herr Atterbom, aom låter Ta8ao räkna 8lägtakap med sig och påstår
aig vara det kraftfulla och upplysta svenska folkets a trän g asp el och
bestämd att 8junga «dess sorger, dess nöjen och dess förhoppningar», icke
allenast icke författat ens något mindre poem, som till idén eller
utförandet uthärdar granskningen, ännu mindre något, som, genom sin egen
kraft och utan lånadt biträde, bragt sig till namnkunnighet bland detta
folk, kringflugit landet i afskrifter och fästat sig outplånligen i allaa minne,
som så många stycken äfven af dess mindre författare; om han erinrat aig,
att det är samma herr Atterbom, som, sedan han i nio år tröttat sitt så
kallade folke tålamod genom hvad han skrifvit såväl på vers som på prosa,
glömmer den pligt, som i mångdubbelt afseende åligger honom, att
ändt-ligen, genom något arbete af öfvervägande förtjenat, försona och
bringa i förgätenhet sina många föregående synder emot detta «sitt folk»
och dess litteratur, — och efter två åra frånvaro ur fäderneslandet,
uppträder med «Vandringsminnen» af den beskaffenhet som vi sett, i hvilka
intet stigande röjes, ntom i inbilskhet och vattenaktig platthet; om
recensenten erinrat sig, att den herr Atterbom, hvars inbillning han trott
åtminstone paaaift kunna röras af de stora föremål, som ett land öfverallt
erbjuder, som trampats af Fabier och Camiller, af Virgilier och Horatier,
och der, som en stor författare sagt, hvarje 8toft är en röst, som talar om
en försvunnen atorhet, är densamme, som nu besvarar recensentens och
allmänhetens billiga väntan — med en blott underrättelse, och med hvilken
underrättelse? Jo, med den, att han i Italiens förtjusande parker, under
skuggan af dess lagrar och cypresser, emellan deas stolta rniner, dessa ruiner,
som inspirerat aå många af den moderna litteraturens mästerstycken, och
bland hvilka Gibbon utkastade planen till sitt odödliga verk om romerska
väldets fall — fullbordat dramatiseringen af–«Fågel Blå». Hvad!
om recensenten derjemte erinrat sig, att litteraturen är en fullkomligt
demokratisk stat; att i densamma intet anseende får usurperaa, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
