Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ett tredje, aid. 88, beakrifvea sålunda förhållandet mellan fästmö och
fästman:
Fästman af det tendra slaget,
Platt i joller och i skämt,
Libbar vid den sköna jemt,
Henne endast ser i laget.
I vinkel och vrå
Der smeka de två;
Hvad extaaer!
Hvilka fraser!
Äckliga att höra på.
«Hana Nåd8 Morgondröm», sid. 122, beakrifve8 åter på detta sättet:
Han jollra tyck8 ännn bland amekande kusiner
I smink och flärd och mnseliner
Och slösa mynt och lif och kyssar och beröm.
Och i sagan «Andarne», aid. 194, utmålas denna åaigt af kärleken såaom
blott fikandet efter förstulna sinnliga välluster, med näatan allt för klara
och genomskinliga färgor.»
«Denna obekantskap, detta, recensenten ville näatan 8aga, förakt for
qvinnana egentliga genialitet: kärleken, har äfven medfört den följden, att
man hos vår författarinna saknar all varm känsla för religionen, denna
qvinnans enda sanna filosofi. Det finnes bland hennea skaldeförsök en
«Hymn», sid. 41, som skulle vara religiös, men i hvilken dock råder intet
annat än en theofilantropisk natur-religion, som med sin öfriga isköld har
den olyckan att aldrig kunna bli poetisk. Äfven i det lilla stycket
«Kyrkogården», sid. 49, aaknar man i uttrycket den andakt, aom åtanken af lifvet
efter detta måste väcka i hvarje äkta fromt hjerta. Och «Adams och Evaa
morgonsång», som, ehuru i sig sjelf ganska vacker, dock icke må jemföraa
med Franzéns hänförande stycke «Menniskans Anlete», hvilar äfven på en
blott pligtkärlek till Gud, såsom naturens upphofsman. Denna brist på
sinne för kärleken har äfvenlede8 vållat, att man ofta i fru Lenngrena
8tycken saknar denna qvinnliga finkänsla, denna medvetslösa takt för det
skickliga, som annars plägar åtfölja gratierna8 kön. Hos fru Lenngren
yppar sig denna brist genom det, att hon utmålar vissa föremål med en
alltför liflig grad af fysisk styggelse. T. ex. detta drag i atycket «Contraaten»
(sid. 98):
Skeppundsvigtiga matrona,
Skona oas, jag ber!
Sänk då deaaa breda rona
Vid ett apelbord ner.
Eller detta i det ånnara qvicka atycket «Vauxhallen» (sid. 115):
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
