Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara svensk, dels på personer, hvilka jag af hela mitt hjerta högaktar och
värderar, och med hvilka, till en del, jag varit och är lycklig nog att stå
i en nära förbindelse af mångårig vänskap och tillgifvenhet. Detta missöde
har träffat mig också i recensionen af frn Lenngrens skaldeförsök, hvilken
doek äfven, ntan denna orsak, skulle väckt hela min förtrytelse genom det
sätt, hvarpå icke så mycket hennes skrifter som hennes person der blifvit
bedömd».
«Svensk Litteratur-Tidning berömmer sig emellertid ännu efteråt (se
pag. 460) af sin rättvisa emot «den ädla skaldinnan». Huru kan med den
«högaktning», den för henne yttrar, förenas, att den anklagat henne för det
lägsta och gröfsta begrepp om kärleken och äktenskapet, för saknad af all
varm känsla för religionen (d. v. s. af all religion, ty den, som icke har
den varm i hjertat, har den alldelea icke), och för brist äfven på den
grann-lagenhet, den känsla för det skickliga, som tillhör könet? Om man
häpnar öfver aådana beskyllningar emot ett sådant fruntimmer, hvars personliga
värde recensenten, om han annars icke känt det, bort lära känna af
företalet; så vet man ej, om man skall tro sina ögon, då man läser de skäl,
på hvilka de grundas. Den grofva beskyllningen t. ex., att fru Lenngren
ej haft begrepp om någon annan kärlek än den sinnliga (recensenten nyttjar
dervid ett ord, som ingen med uppfostran tillåter sig i umgänget), stödes
på följande fem bevis: 1) Fru Lenngren låter kärleken ledas af dårskapen,
sedan denna rifvit af honom hana ögon. 2) Hon varnar för honom unga
flickor på en bal. 3) Hon yttrar sin vämjelse öfver den oseden hos
för-lofvade att amekas i sällskap. 4) Hon låter en till förakt framställd
väl-lnating drömma om aådana föremål, som sysselsätta honom vaken. 5)
Hon har öfversatt ett satiriskt stycke om ett rendezvons med andar. Det
alag af kärlek, som hon på detta sätt bestraffar, skulle då vara det enda,
hvarom hon haft något begrepp! Hvilken orimlig slutföljd! Samma
recen-sent har föröfrigt, nyss förut, prisat fru Nordenflycht, icke blott för «dessa
amäktande herdaqväden, der herdinnor än utgjuta sin förtjusning öfver den
äkkadea omarmning, än sin klagan öfver hans glömska; och dessa
längtans-qväden, som glöda af en förborgad låga, och ofta frambryta såsom
jemmer-rop af en försmådd kärleks förtviflan», utan ock för «den sentimentala
häftighet, hvarmed hon längtade efter den tid och de rum, då ingen falsk
konveniens, ingen blott på yttre sken beräknad anständighet lade hinder i
vigen för uppfyllandet af hjertats önskningar,» Ja, han förebrår fru
Lenngren att hon ej varit så älskogskrank (att låna ett uttryck af Kellgren)
som fru Nordenflycht, «denna rena qvinna, i hvars hjerta, med förtärande
lågor, kärlekens trånad flammade.» Men icke nog dermed: han förebrår
henne äfven att ej deri hafva undervist sin supponerade dotter, ntan endast
lärt henne att vara hnld emot sin man!»
«Finna väl i svenska språket något tjenligare ord än hnldhet, för att
uttrycka det slags kärlek, hvarom i detta moderliga stycke kunde bli fråga?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
