Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvad han företog sig, prägeln af ädelhet; den var ock af
tidsomständigheterna tvifvelsutan påkallad. Den nya
skolans romantiska subjektivism hade öfvergått till ett
sentimentalt pjunk, som stundom icke var fritt från affektation,
och som väckte leda hos så friska naturer som Tegnér.
Men Tegnér dref sin åsigt till ytterlighet, då han synes
vilja bannlysa det elegiska helt och hållet från poesiens
område. Att t. ex. påstå att «skaldens sorger äro inga»,
är helt enkelt att påstå en osanning, ty väl är det
sannt, att skalden äger den oskattbara förmågan att göra
sig på sätt och vis qvitt mången sorg, genom att
idealisera den; men han måste väl ändock hafva erfarit den,
och kanske känt den djupare än vanliga menniskor, för
att kunna så behandla den; kunna teckna den med den
gripande sanning, som den verkliga skalden gör.
Det är med anledning af detta skaldestycke, åt
hvars skönhet och hvars tonart han gör lika rättvisa,
som Atterbom aflägger sin poetiska bikt. Tegnér har
orätt, säger han, i denna tro att den nyare skolan vill
upphöja elegien till den högsta af poesiens former, och
han fortfar:
«Beskyllningen kan tydligtvis blott grunda sig på den om8tändighety
att en elegisk individualitet, såsom det platås, mer eller mindre stämplar
de flesta produktioner af en viss ung skald, som emot all sin vilja och alla
sina bemödanden ännn anses af många såsom ett slags tartar-khan i spetsen
för de så kallade fosforisternas horder, eller såsom en Dalai Lama i medel«
punkten af sin välorganiserade kyrkostat. Recensenten är tillräckligt nära
bekant med den anklagades tänkesätt, för att kunna försäkra, att denne
ingalunda betraktar poesien såsom «en mörk saga om trånad, utan mod
och hopp», och att hana hjerta, såväl som hans öfvertygelse, känna något
högre än «den veka klagan, de missljud som ej lösas opp».
Förekomma några sådana i hana skrifter, hvilket väl är möjligt, aärdelea i de
äldre, aå ogillar han dem sjelf på det hög8ta. De onpplÖ8ta
missljuden, i den mening som herr Tegnér här använder detta uttryck,
förråda visserligen en sjuklighet i själen: men detta sjukliga ligger ej i en
sinnesstämning, som uppkommer af en genom födsel gifven och genom öden
ntvecklad personlig känala8 valfrändskap med sorgliga ämnen och
föreställningar, ntan i den avagheten, 8om tvifvelsutan en öch annan gång öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
