Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
raskar äfven de kraftigare af dylika lynnen, att sätta 8orgens
verldsåskåd-ning liksom i theori, och behandla den såsom en absolnt sann, eller till
sin grund för alla gällande. I och för sig sjelf är sorgen, såsom sådan,
lika litet ett sjukdomstillstånd som glädjen; båda äro lika ursprungliga,
nödvändiga, oundvikliga grundbeståndsdelar och hälfter af menniskolifvet;
eller hvem skulle djerfvas påstå, att dagen kunde umbära nattenr och
den-naa präktiga stjernhimmel, går han ej fnllt upp i majestät, fastän af en
olikformig art, mot den förras ljusa och bländande liflighet? Den
högsta poetiska skönhet torde väl böra sökas der, hvarest båda
sammansmälta; sisom vi se i morgon- och aftonrodnad, der ögat och känslan
for-gäfves bjuda till att särakilja, hvad som af det himmelska skenet är dagens
eller nattena tillhörighet. Svårligen lärer detta knnna nekas; men lika
svårt är att inse, hvårföre det innerligare tycke, som en myckenhet
men-niskor hyser för skådespelet af solens nedgång, mera vore någon sjuklighet,
än det slags öfvervigt af nöje, hvarmed andra betrakta hennes uppgång.
Skulle dessa olika tycken råka på det underliga infallet att uppträda i kamp
mot hvarandra, och morgonrodnadens anhängare börja yfvas öfver hvad de
kanske täcktes kalla sin uteslutande helsa och nordmansfriskhet, aå knnde
man väl ock ej förtänka aftonrodnadens, om de å sin sida trodde sig äga
tillräckliga skäl att förklara de förra för hjertlösa storskrytare och
fantaster. Det är blott i fall af en frambrytande herrsklysten ensidighet,
som den i detta fall straffbara sorgen bör med predikat af själssjukdom
tillrättavisas; men dess motpart, i händelse att den yttrar sig lika nyckfull
och lika ensidig, förtjenar det nämnda predikatet icke mindre. Om sorgena
öfvermod är en feber af afmattning, så är glädjens en feber af
öfverspän-ning; men öfverspänningen är blott en annan form af krafternas förlorade
styrka. J em vigt och måtta — under hvilken skepnad och färg som
helst af personliga tycken och böjelser — är helsa, kraft., varaktigt
sinnes-mod; allt annat är gäsning, fladder och vanmakt, eller står åtminstone på
branten deraf och har redan svindeln i hufvud et.»
Författaren förklarar derefter, att han med den
föregående tiraden ingalunda haft för afsigt att föra
någon polemik mot det Tegnérska skaldestycket, hvars
tonart han till fullo billigar; han finner deri tvärtom en
sådan förening af ljust och dunkek, starkt och mildt,
som just är den högsta harmoni. Derefter kommer han
till sitt eget jag-jag, såsom Geijer kallar hans svaghet
att alltid tala om sig sjelf: en sådan harmoni, oändligt
lyftad öfver både sorgen och glädjen, är det, till
hvilket den skald syftar, som af mången anses på en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
