Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Har jag försökt att dig rädda. Betänk dig då noga härefter:
Vishet är mannens dygd och pryder grånade lockar I
Stanna nu här: jag söker dig ut en vän till din frälsning.»
Sade, och gick att aöka i hast, bland tnnnor och åmar,
General-intendenten för härn, Esaias den digre.
Honom hon fann der han atod, i sitt sinne begrundande, huru
Konsten är lång, men lifvet är kort. Han derför ur ett halffat
Tappade vin i bägarn och qvad en rimmarebönpsalm:
«Stäng för den bleka nöd min dörr, o Sysis, och gif mig
Tak, bröd, kläder; men bort med äran, gnidet och makten!»
Honom nn talade till sångnymfen Annamaria:
«Gack, Esaias, så fort, som den vingade tidningsbringarn,
Dit, der Posthnmina väntar på dig: och i det att dn honom
Frälsar, så rädda dig «jelf, och viaa i dåd, hvad du ajelf sagt,
Att dn på ljnngaren tror, aom nalkaa med atraffande hammar.»
Nn Eaaiaa med hast uppsökte Posthumius Prisens:
Drog sen fram en hög proviantvagn; selade skyndsamt
Och i skacklorna spände en trosshäst, mäktig att draga
Starka bördor af mjöl och af gryn och af vigtiga skinkor;
Öppnade sedan vagnens lock, och talte till vännen:
«Stig nn in i den vagn du ser: Skidbladner jag nämnt den,
Ty den aom diktens skepp går öfver hafven och landen.
Jag ock längtar långt härifrån. Hvad jag lofvat, jag uppfyllt!
Derför, då ingen palm här skugga ger åt min tinning,
Trädom tillhopa vårt tåg nu an, mot norden, mot norden!»
Sade; och hjelpte Posthumius upp i buken af vagnen,
Lade till locket, och svängde sig upp på det vindiga sätet,
Manande högt sitt bedagade sto: «Hopp, Gaja och Hertha!»
Honom svarade då vemodigt den lunkande Gaja:
«Herre! hvi smädar du mig med tvenna namn, då likväl jag
Blott är ett enda ök, som fram dig drager på vägen?»
Men med håret åt skyn halfrest, genmälte den digre:
«Trognaste gula, som fått af de evige gåfvan att gnägga
(Tiden till varning och skräck) med klarhet af menskliga läten!
Glöm ej likväl, att mitt ök du är, att jag sjelf har dig fostrat;
Efter mitt lynne du bäre det namn, som jag tarfvar för stunden.
Vill jag behaga de män, som med lystnad ropa på grekhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
