Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väl den ena som den andra skaldens åsigt låter sig
försvaras, efter att vidare med anledning af
Frithiofs-sångerna hafva sökt utreda skillnaden mellan det antika
och romantiska epos, finner författaren tjenligt att
bestämma begreppet af det romantiska. Han yttrar dervid
följande (Sv. Litt.-Tidn. 1820, N:o 51, sid. 809 f.):
«Utgifvaren af Poetiak Kalender begick, enligt recenaentena tanke, ett
betydligt miaatag, då han i företalet till Nordmannaharpan forealog att
öfveraätta det romantiska med det «kristligt sköna». Det ar tvifvelautan
sann t, att kriatendomen gjorde den romantiska principen herrskande i
hela de sköna konsternas område; men kristligt skönt hör dock enda8t
kallas hvad som är den omedelbara glansen af religionen8 egen gloria:
såsom en mängd af den katholska kyrkans äldsta latinska lof- och bönesånger,
eller — för att valja ett nyare exempel — den berömda paalmen af
No-valis: «Wenn alle nntren werden» *). En 8ådan poesi, der nnder
öfversväm-mandet af en englaren känsla, hjertat kastar af sig fantasiena hela brokiga
slöja och i himlabnren genomskinlighet blottar sig för den högre verldena
milda solblick, är vida mer än romantisk; den är nranisk — i fall till
dess betecknande skulle kräfvas något särskildt konstord. All romantik, den
må vara så oskuldsfull som helst, vistas dock och trifs blott inom kretsen
af en förtrollning, öfver hvilken kristendomena gudomliga tjusning är
lika mycket upphöjd, som de af Moses verkställda underverken öfver de
egytiska hierofanternas mystifikationer. Härmed är ej meningen att aätta
romantikens harmlösa fantasispel i jemnbredd med dessa brottsliga
taskspelerier: men väl att religionen är från hvarje möjlig synpunkt, 8åaom
gudalära, något oändligen högre än poeaien såsom menniakokonat. För*
hållandet mellan begge är ganaka enkelt följande: lyckligt födda, rikt
be-gåfvade själars innersta och hög8ta behof är egentligen behofvet att
beundra och älska. Det är naturligt att detta behof gerna uppsöker de
fullkomligare gestalterna af natur och mensklighet, de gestalter, hvilka
oemotatåndligt upplyfta den betraktande nppmärkaamheten ifrån deraa
formers begränsning till gränslösheten af deasa formera lifvande tanke eller
inre andliga urbild. Men då man aålnnda betraktar de upplyftande
föremålen — hvilket är att betrakta dem i deraa idéer, d. v. a. i deraa rena
nregenakaper, — finner man att de (allt efter deraa olika mått och arter)
behaga, röra, förvåna, hänrycka genom en i alla vä8entliga delar 8innligt
fullbordad öfverensstämmelse, en i sjelfva kroppsligheten andligt och
omedelbart åskådlig enhet af oändligt och ändligt, af själ och
materia, af tanke och varelse: ainnet och förståndet, känslan och begreppet
upplösa sig vid deraa åsyn i hvarandra till en enda oskiljaktig akt af fnll och
*) Nov. Schr. II, 136.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
