Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfver tron, vidskepelsen, så länge den i anspråkslös oskuld yttrar sina
högst ofta genom en djup naturinstinkt uppkomna föreställningssätt, atår
liksom trons aning och sinnliga förberedelse lik ett väntande barn invid det
heligas tröskel, då deremot sällan någon strimma från gudarnes klarhet
mäktar verka på så omätligt afstånd, att hon träffar den mull vadablick,
med hvilken en löjligt högraodig otro inbillar sig kunna utstaka gränserna
mellan vår närvarande natur och den osynliga andeverld, hvars inflytelse i
godt och ondt på menniskan och hennes öden hvarje kraftfull vilja, tanke,
känsla nödvändigt och oupphörligt erfar. Men hvad är för oss religionen i
sin skära, obefläckade varelse, om ej sjelfva rymden af trona himmelaka
åskådning? Och har hon icke genom Kristus blifvit denna åskådnings från
alla dimmor befriade uppenbarelse? Man granske nu hela gången af vår
tankeledning i detta ämne; och man skall troligen finna till fullo bevist, att
religionen förhåller sig till poesien, detta fantasiens mångfärgade område,
såsom ett högre till ett lägre, med hvilket hon endast i och genom kärleken —
den dragningskraft, dom det gudomliga utöfvar på det menskliga — kan sägaa
vara identisk och jemlik. Så är då poesien, i grunden af sin natur, det inom
ändlighetens gränser fjettrade lifvets bön om förlossning, och religionen
deremot det ur evighetens rymder ljudande svaret, som gör att det sköna atrålar
klarast på brädden af sin graf och känner sjelfva törnekronans rosor dofta af
den första vårens ungdom. Detta förhållande anades redan af de visaste, de
snillrikaste bland grekerna; huru nära stod ej Plato till dess fullkomliga
utredande! Och borde det ej för den närvarande tiden, som lyses af kristen-r
domens stjerna, vara uppdagadt i hela sin tydliga beskaffenhet? Vi hafva
bjudit till att utveckla den (det?); och i vår esthetik är poesien i
allmänhet, såsom det skönas lnst att spegla sig i bildningar af natur och
men-niskokonst, icke med religionen jemnhög i helgd och anspråk på vördnad,
utan måste nöja sig med sitt drottnings välde öfver de jordiska tingen,
dem hon beherrskar med den profeterande fantasiens magiska spira. Men
i och med detsamma är ju ådagalagdt, att det romantiska, såsom en art af
poesi, omöjligen kan i den blotta egenskapen af romantiskt vara tillika det
kristligt sköna, d. v. s. religionens egen öfver all poetisk framställning
upphöjda. gudomliga fägring.»
«Med allt detta faller det oss visserligen ej in att vilja neka det af
den nyare esthetikens fäder insedda, djupa sammanhanget mellan kristendom
och romantik; tvärtom, vi hafva sjelfva sagt, att poesiens romantiska
element först genom kristendomen upplyftades till ett poetiskt verldsvälde, och
liksom kondenserades till de fasta oförgängliga gestalter af andakt,
kärlek och ära, dem vi äro vana att oskiljaktigt förknippa vid (med?)
begreppet af allt hvad vi kalla romantiskt skönt.»
Författaren går härefter att utreda det egentliga
väsendet af det romantiska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
