Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förvåning, när han läate epilogen, det så kallade «Författarens svar». Det
innehåller någonting så platt och tillika så puerilt, att, — såsom ordspråket
lyder — endast en djekne från Strengnäs kunnat hitta på ett dylikt skämt.
Vore det än äfven så godt som det är simpelt, så kunde det dock icke
senteraa utom Upsala. Sist följer ett «Eftertal». Innehållet och tonen äro.
så 8väfvande, att man hvarken kan se om här är fråga om skämt eller
allvar, eller hvilkendera af de båda genierna, författaren eller förläggaren,
det bekänner såsom sin fader. Det innehåller alltför mycken enthuaiastisk
merkantilism för att tillhöra den förra, och för mycken merkantil phoebus
för att tillhöra den senare.» —
«1 nästan alla dessa prosaiska stycken förekommer, bland de få
anmärkningar recensenten fordom tillåtit sig, äfven den, att Vitalis’
humoristiska dikter lida af hvad man i målarspråket kallar nebulism, d. v. s. att >.
författaren ej skarpt förmår teckna sina gestalter, ej har fullt medvetande
af sin tendens, då han ofta skjuter pilarna ej i, utan förbi skottaflan.
Närvarande satirer lemna anledning till samma omdöme. Det är visserligen
sannt, att när en humorist eller en skald sadlar sin Pegas, så rider han ej
nt, såsom franska skolan vill, för att uträtta ett ärende. Men om han
endast gör en promenad bland grönskande ängar, eller på det mångspetsiga
Olympus, så är recensentens mening, att man kan komma fort, utan att
derför sporrhngga det arma djuret, så att Pegasen börjar atormskena och
ryttaren förlorar sansningen. Mången har dock annorstädes sett ett annat
ridsätt. Man måste dock alltid veta hvad och hvart man vill. Deremot
är det herr Vitalis’ sed att alltid färdas i galopp (recensenten vill ej en
gång tala om den oséden- att rida omkull recensenter och andra fotgängare),
utan tyglar; och har han stnndom något viast mål, så rider han merendela
ej dit, utan rundtomkring. Kortligen det gäller om denne författarea
humoristiska lustpartier, hvad han sjelf säger om andra menniakors ord i
allmänhet:
Att fara kring det göra vi så gerna;
Men ingen vet, hvartut vi månde ärna.
Vi veta det ej sjelfva. Då vi vandra
Vi ofta stå och gapa på hvarandra.»
Huru Vitalis, efter allt det beröm som sades
honom vid hans första uppträdande, näpstes derföre att
han vågat skämta litet med den nya skolan, men kanske
ännu mer för det han vägrade ingå i dess krets och
arbeta för dess ändamål, hafva vi nu sett; men låtom
oss höra lexan till slut. Den är alltigenom så
karakteristisk för det fosforiska uppfattningssättet, att vi ej
böra gå miste derom. «Hvad rätt», utropar recensenten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
