Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfriga grundsatser — ty «konungen ar utöfvaren af folkets makt» (säger
man), således ett verktyg, och ett verktyg resonnerar icke. Han är blott,
enligt denna statslära, ett abstrakt ting eller, på sin höjd, atämpeln, aom
låter tryeka sig på det redan färdiga dekretet! Mycket vore ännu att i
detta ämne säga och vidare utveckla, men det anförda torde vara nog för
att visa, att detta ämne jemväl kan betraktas frän sin motsatta sida. Vi
hata och afsky, lika lifligt som Courieren, despotismen och dess
satellit-regering, men man förbereder den ovetande, då man fordrar att alla
statens angelägenheter skola afgöras på torget, då man genom ideligt
kann-stöpande gifver hvarje skoflickare lust att vara ministerns censor.
Recensenten har redan förklarat, att det numera i staten måste gifvas ett visat
censorat; men detta censorat bör utöfvas af nationens adel, nemligen de
upplystaste och ädlaste, som icke endast hemtat sin bildning från journaler
och tidningar, de der blott kringsprida halfva idéer, hvilka åter blott till
hälften af mängden förstås. Men för att en sådan röst må kunna göra sig
hörd, så måste det gifvas ett bildadt stånd, aom äter sitt eget bröd, som
genom sin betydelse känner sig uppmanadt att vara det första i bildning
och ädelhet: och detta stånd måste vara ärftligt, ehuru det icke är
nödvändigt, fastän så skedde under samma stånda lysande tid, att dess
privilegier skola grunda sig på bekostnad af de öfrigas. Recensenten hatar allt
godtyckligt välde; men han tror att det icke är nog att skona ministrarnea,
domarenas, embetsmännens personer, utan att man är skyldig en kanske
än större aktning åt platserna sjelfva, åt idén af hvad de föreställa.
Man bör således icke lättsinnigt, icke utan stora anledningar angripa
embet8-mannen, ty man kan, oaktadt den bästa vilja, sjelf fela i sitt omdöme, men
den helgd, som tillhör domaremakten, skakas sålunda allt mer och mer i
öfvertygelsen. Må, då det är nödvändigt, dessa anfall icke uteblifva,
ty’ rättvisan är det högsta af allt. Men icke gör man samhället en tjenst
dermed att man utropar vissa misstag offentligen på torget. Fogliga böra
dessa anfall vara, ej blott i följd af den aktning dessa personers embeten
ingifva, utan äfven i följd af ädelmod och grannlagenhet. Man borde
besinna att embetsmännen vid dessa angrepp inför allmänheten äro värnlösa;
ty de äro skyldiga sitt kall den aktningen att icke ingå på den offentliga
banan såsom stridskämpar, och kunna ej, utan att förlora i den allmänna
menningen, nedlåta sig till att vara libellister.»
Åt Argus egnar Litteratur-Tidningen ej mindre
ån sjuttio sidor, eller nära fem hela numror. Äfven här
yttrar skolan en åsigt, som hon sedan konseqvent
vid-blef, att den periodiska pressen — hennes egna organer
naturligtvis undantagna — icke kan i egentlig mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
