Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ton!» — «Dock gafs det en tid, då poesi ännn senterade» i Sverge,
nem-ligen då, när poeterna författade nationella poemer.» Och hvilka äro dessa?
Jo, bland annat Kellgrens «Ljnsets fiender», som är ett qvickt stycke, men
alldeles icke i folksstilcn, «Dumboms lefverne», som är en imitation (från
fransyskan), «Alonzo och Imogene», som också är en dito, Leopolds «Byxor»,
som i fransysk ton parodiera ett abstrakt filosofem, samt ändtligen Val er ii
Visor, af hvilka — för att ej tala om de sämre — just de bästa äro
inkognito hemtade från andra språk, t. ex. den i sanning rätt vackra visan
«Jag helsar dig fredliga flagga» —hvilken i alla fall gör herr Valerii
ta-lent en verklig heder. Deremot finner Argus alla skaldestycken i allvarsam
anda och stil endast ledsamma: «man gäspar vid reciterandet af de svenska
akademisternes arbeten, och ingenstädes bor någon, som om midsommarn
läser den Poetiska Kalender som utkommit julen förut!» Naturligtvis är
orsaken dertill, att man ej å någondera sidan träffat den rätta nationella
akaldearten. Och denna är? — «den beskrifvande!» Man skulle tro, att
^ermed menades hvad man vanligtvis förstår under descriptive poetry: men
Argus räknar dit också balladen och romansen, Tegnérs «Nattvardsbarn»,
Geijers «Viking» och «Markalls Sömnlösa Nätter»!! «Ty formen kan, som
man ser, vara högst skiljaktig.» 1 sanning kan också icke större
skiljaktighet tänkas, än den som dessa poemer sinsemellan äga — och framför allt
skilja de sig ifrån hvad «den lärda kasten» kallar beskrifvande poesi.
Men de öfriga äro mindre pedantiska i sitt sätt att bestämma namn och
arter. Annars påstod den olärda kasten nyss, att alla sannt nationella
poemer måste vara stöpta i samma form; men här antages åter motsatsen,
emedan sådant på detta ställe är beqvämligare. Likväl hittar Argus, efter
något besinnande, på ännu ett par skaldeslag, som skola i Sverge vara
skäligen omtyckta. Det ena är det lyriska, nemligen med inskränkning «till
visor och sångstycken, emedan svensken sjunger gerna». Må vara:
ändock mindre gerna än de flesta andra nationer, t. ex. ryssen, dansken,
fransosen, tysken och så många andra. Slutligen säges den tredje, också
n&gorlunda for oss svenskar tillgängliga arten af poesi, vara den religiösa
— «hvilken till enskild läsning i synnerhet användes af fruntimren!»
(Såsom prof anföras de gnostiska «Liljorna i Saron».) — Följaktligen
gifves det, enligt Argus, endast tre skaldearter, som öfverensstämma med
svenska folklynnet, och på hvilka de skalder böra vara uppmärksamma, som
vilja prodncera nationella poemer (ett äkta national-ekonomiskt
uttryck!), och dessa trenne svenska nationella skaldearter säger han vara den
beskrifvande, den lyriskt-sjungande och den religiösa. Men då man måste
medgifva, att den första egentligen tillhör engelsmännen, att den andra är
åtminstone mera karakteristisk för tio andra europeiska nationer än
sven-skarne, samt att alla fruntimmer i kristenheten «använda psalmer» så väl
till enskild läaning som till sång, så följer solklart, att det icke gifves
något uteslutande nationalt skaldeslag, som ensamt tillkommer Sverge, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
