Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frankrike börjar tveka. Man inser temligen allmänt att i hvarje tid, der
nya poetiska snillen uppstå, dessa hafva rätt att skapa sig egna former,
och att i hvarje sådan period poesien firar en ny gyllene ålder. Äfven
Argns inbillar sig att stå i vitterhet, liksom i politik, högt öfver alla de
fördomar om hvilka han tycker sig märka, att de icke längre äro moderna.
Men på det att torftighetens och medelmåttans barn ändå skulle äga en
fågelskrämma, hvarmed de kande tillbakaskräcka de räddaste bland luftens
sångarslägt, så hafva de nyligen vridit tillhopa en annt^n talisman och kallat
den nationalitet. De hafva nemligen uppsnappat detta ord, liksom
mycket annat, från de författare som först nyttjat det och som veta hvad det
betyder; sjelfva veta de det ej. Så har Argus lagt sig på lur vid ingången
till poesiens lnstgård och griper hurtigt gamla och unga i rockskörtet,
ropande: «På ditt ställe, landsman! Ser dn inte, der borta gå Hans Nåd
och Snåla Presten, der vandra fru Lenngren och ValeriusP På dessa
gångar’ och på inga andra skall du hålla dig. Gången är väl litet smal och
kort, och utsigten egentligen ingen; men J poeter kunnen tacka Gud att
vi publicister ändå unna er någonstädes rum i verlden. I sig sjelft
begripa vi ej, hvarföre vi tåla det der poetiska spatserandet, det der onyttiga
dagdrifveriet: det är ju tydligt att J bilden en stat i staten, ett skrå så
mycket betänkligare, som det är ntbredt öfver hela jorden. Böra vi ej
misstänka, att J ej tillräckligt värderen «lifveta behag och förmåner», som
vi publicister dock så rikligt förskaffa eder? J lären ju äfven andra att
ej vara nöjda med våra «bastanta njutningar»; J faren 8tändigt efter
urbilder och idealer och andra fantasier, som vi nyss afskaffat. Ären I ej
till och med ett slags aristokrater? Viljen J ej omgifva kungligheten,
adeln, hierarkien/religionen, kärleken, alla dessa förlegade antiqviteter och
föråldrade institutioner, med en svärmiskt förledande glans? Emellertid,
värnlösa folk! — J ären oskadliga och vi liberala. Kanske kunnen J någon
gång roa oss med‘edert glam, medan vi hvila nt mellan statsvärfven. Sen
dock till att J då ären muntra och vid godt humör, och jagen bort edra
vanliga griller. Hvarföre besjungen J ej t. ex. oss? Vi tillåta det. Men
ordning måste det vara. Alltså, plocken edra rosor, men eho som bryter
någon på ett annat distrikt än som blifvit anvisadt, emot honom skicka vi
vår automat med nationalkokarden! Ty vi ha fångat verlden — med ord.
Vi äro herrar öfver Kelkestad, och tiden är vår. Poeter 1 när var den er?»»
«Det är väl Bannt att i sjelfva Tyskland, dit befruktande sångströmmar
från alla poesiens verldstrakter inflöda, man någongång qvalt sig med den
föreställningen, att man egentligen icke ägde en fosterländsk litteratur. De
som der yttrade denna klagan, voro likväl mestadels just de personer, som
tillika kraftigast af alla sina landsmän befrämjade en sådan litteraturs
nppblom-8tring och utbildning; t. ex. Goethe och A. W. Schlegel. Nu vidare hafva
derute alla dylika akrnpler tystnat: man har förenat sig i den rigtiga
öfver-Malmström. V. ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
