Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke inom ett s&dant gille, ntan inkarnerar sig blott i nya kroppar: och
hela vitterhetssocieteten liknar slntligen en tibetansk pftfve, hvars kropp
ieke, men hvars själ är en mnmie, som för nSgra millioner Sr tillbaka
också varit lefvaade. Men dS icke litteraturen, liksom religionen, grnndar
sig på tro, så händer att samtiden icke tänker såsom förfäderna för
millioner, för hnndra, ja för trettio år sedan, och deraf uppstår åter den
obehagliga följden, att den vittra akademien träder i opposition med ett slägte,
som uppväxte sedan hennes första stiftelse, eller sedan hon senast krönte
«det ovanliga begreppet». Innan nu den allmänt erkända förtjensten hunnit
sanktioneras af en sådan kröning, mSste den vara ett sekel, minst ett
halft sekel gammal. Men under denna tiderymd hafva de begrepp, som då
voro «ovanliga», redan blifvit vanliga; och under samma tid hafva nya
«ovanliga begrepp» växt nr lindan och framträda nu, medan man ännu är
sysselsatt att trycka odödlighetsstämpeln på det senast förmultnade geniet,
och fordra, med ungdomens hela trotsighet, kröning St-sig sjelfva. Men
då akademien, som mSste sörja för att bibehälla tron på sin ofelbarhet,
nödgas förvisa dessa anspråk till nästkommande sekular-promotion, gifver
hon med ’detsamma signalen till en splittring mellan samtid och forntid,
hvars rnin hon är. Nu äro de döde kända såsom ett tåligt slägte, emedan
grafven afkylt deras låga och de i sin evighet kunna säga: «nu eller en
annan gång: lika mycket, vi hafva godt om tid!» — men de lefvande
tillhör endast det flygtiga ögonblicket, och derföre måste de skynda att lefva,
njuta och verka, medan stunden än är deras. Och ibland alla dessa
lefvande äro inga otåligare än de såkallade genierna — men tvärtom äro åter
bland alla lefvande inga mera senfärdiga, än de vittra akademierna, som
med kall försigtighet afbida tidens tecken, som måste afvakta byggnadens
fulländning, innan de för evigheten brandförsäkra den. — Se der orsaken,
hvarföre dessa areopager, sedan de blifvit gamla, och genierna, i synnerhet
medan de ännu brusa af ungdomslSgor, aldrig med hvarandra lefvat i bästa
sämja, och hvarföre mängen akademi, för att gifva det trotsiga snillet en
nyttig lektion i tSlamodsvägen, hellre, i nödfall, vrider lagerkransen kring
sjelfva enfaldens platta hnfvud, än hon lemnar den åt dem, som anse denna
krans icke sSsom en nSd ntan en gärd af rättvisan.»
«Tilläggom ännu en ursäkt, som äfven gäller för alla slags gillen,
korporationer och kollegier. Skapa en komité af idel snillen och begär af
den ett betänkande, i hvilket mål som helst, och ni skall bli varse, att
detta betänkande blifver enfaldigare, ytligare, än om ni erhållit det af
hvarje ledamot särskildt. I de gillen, der snillet sitter bredvid medelmåttan,
segrar vanligen den senare. Medelmåttan har alltid en större massa, och
dennas element äro rummet och tyngden. När det ena hufvudet
stöter mot det andra, uppstår ett mångdubbelt eko, som måste äga nSgot
outsägligt hänförande: åtminstone är snillets röst för svag att dernnder
förnimmas. Derföre med få ord: vill ni bilda en domstol, som skall tillämpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
