Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig böra förbigå den. (Svensk Litteratur-Tidning 1823,
N:o 28 ff.)
«Tvifvelaktigt kan vara, om ej frn Nordenfiycht, nedtryckt af en för
qvinnoskuldror alltför tnng lärdomsbörda, egentligen började skrifva vera
blott af den orsak, att en bland hennes samtidingar gängse &sigt fann det
ohöfviskt, om en slik beläsenhet nöjde sig med att akrifva prosa. Via8t
är, att hon först dä, när hon stod p& tröskeln af nngdomens yttersta gräns,
lärde sig söka ämnen för sin konst annorstädes än vid bröllop,
begrafnin-gar och allahanda små tillfälligheter, der en i sig sjelf obetydlig och slappt
uttryckt tanke kunde behaga genom den i hennes tid sällsynta inklädnaden
af drägliga rim. Till denna högre insigt och lyftning förhjelpte henne det
öde, att hon sent omsider — tyvärr alltför sent för sitt hjertas lycka —
lärde känna kärlekens längtan, i hela den brännande kraft hvaraf denna
lidelse är mäktig. Men då föremålet för hennes låga, i följd af henne8 år,
snille och rykte, motsvarade den med blotta vördnadens tillgifvenhet,
blef lynnet af hennes sång, som nu ändtligen flöt ur hennes innersta känsla,
ömsom en sentimentar smäktning efter en framtid, hvars lockande roman
var overkställbar, ömsom en halft konvulsivisk saknad af en ungdomsålder,
hvars fröjder oåterkalleligt voro försvunna. Hennes inbillningsgåfva var
icke fyndig nog att tillräckligt variera detta thema; dess sjukliga
enformighet sökte tröst och färger hos hennes erudition, och denna, mer pedantisk
än rikhaltig, skakade sina vingars bly vigt äfven öfver den sista perioden
af hennes författarlif. En gammal osed att Vårdslösa språket, i akrifsätt
och versbyggnad, följde henne dessutom, oaktadt en i de senare årCn
visserligen sorgfålligare uppmärksamhet, ända till slutet af banan; denna
arf-synd, ärfd ifrån den rimmande «hed er sgumman» Brenner, har fullbordat
förål dringens pregel på de i våra fäders ungdomsdar ännu så
vidtfrej-dade «qvinnliga tankespelen af herdinnan i Norden.»»
«En skaldinna med alldeles motsatt natnr och syftning var frn
Lenn-gren. I snille tvifvelsutan långt den förra öfverlägsen, begåfvad med
egenskaper att aldrig kunna nedflyttas från sitt utmärkta rum i vår vitterhets
häfder, lider hon derigenom ingenting till sin ära, att ett opartiakt
omdöme gifver henne just den som henne tillhör, och som derföre sannolikt
förblifver den enda beståndande. Olika begrepp, dels om poesien i
allmänhet, dels om den för q vinn or naturliga i synnerhet, föranleda till olika
åsigter och fordringar; och dessa, liksom i mycket annat, ha också i
afseende på fru Lenngren ännu ej hunnit att förlika sig. Förlikningen har
sina ursäktliga svårigheter, så länge man å ena sidan exalterar sig derhän i
sin beundran, att man — såsom icke längesedan stod att läsa i något af
Stockholms dagblad — utropar henne för den yppersta bland alla skalder
af hennes kön, och tviflar om det andra kan framvisa någon som
öfver-träffat henne i poetisk fullkomlighet. Recensenten finner härvid skäligt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
