Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans tragiska handlingar hvila, denna stränga Nemesis,
som gör menniskan sjelf ansvarig för hennes handlingar
och låter hennes öde utspinna sig ur hennes eget bröst,
hennes egen känsla, hennes egen vilja, — detta kristligt—
protestantiska element hos Shakspeare egnade man en helt
ytlig uppmärksamhet. Också var man till slut i stånd
att, såsom Fr. Schlegel, begå den hädelsen emot
poesiens gudom att uttryckligen gifva den fanatiske
fyrver-karen Calderon företräde framför Shakspeare.
Sedan först den nya skolan frigjort sitt ideal från
allt innehåll och gjort det till en godtycklig form, en
såpbubbla, som ironien roade sig med att vid första
tillfälle sönderblåsa för att åter blåsa en ny bubbla, lika
grann och lika tom som den förra; sedan skolan
der-efter trott sig finna detta fria ideal i Syd^Europas
ka-tholska diktkonst med dess smekande tonfall, dess ljufva
och omvexlande versformer, dess rika bildprakt,
drabbades den sjelf af den ironi, som den upphöjt till sin
högsta princip. Det innehåll, som man beröfvade idealet,
kan det dock icke umbära i längden: man kände sin
oförmögenhet att gifva en varaktig gestalt åt detta ideal:
man måste dock äfven såsom konstnär ega en religiös
tro eller vantro, en filosofisk eller ofilosofisk åsigt, en
sedlig eller osedlig öfvertygelse. Man hade en gång
fästat sitt hjerta vid de romaniska skalderna, man hade
efter dem hört sig sjelf kallas romantisk skola: skulle
icke Rom, det papistiska Rom, till yttermera visso helga
namnet? Man gjorde sig denna fråga med allt mer och
mer aftagande skygghet, och så inträffade den oerhörda
skandalen, at t protestantiske lärde, uppfostrade till
vetenskapens och den fria forskningens tjenst, sjelfvilligt
afsade sig sin tankes fria bruk, för att hylla den
mörkrets afgud, som deras fäder med uppoffring af lif och
blod föijagat från sina landamären. Man trodde sig
kanske dermed köpa konstens gåfva. Man bedrog sig:
den ofruktsamma mark, som protestantismens gudom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
