Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrattväckande effekt. Don Quixote talar nämligen alltid i
den gamla riddarromanens högtidliga ton, ur hvars rika
förråder han oupphörligt hemtar citater för att bestyrka
sin mening, och han begagnar ofta, för att ännu mera
likna sina mönster, föråldrade ordformer och talesätt.
Sancho deremot svarar alltid på den bredaste bondprosa,
ofta i vädret i afseende på föreställningar, som
omöjligen äro i stånd att gå in i hans trånga och
fantasilösa hufvud, stundom åter med en aplomb och
spetsighet, som är öfverraskande, men som lätt låter
förklara sig genom hans visserligen bornerade, men inom
sin krets temligen vakna välförståndighet; hvarvid han
alltid tillgriper såsom stöd för sin tanke ett eller annat,
stundom en hel rad af ordspråk, hvaraf han eger ett
outtömligt förråd, hvilket likväl synes temligen illa
ordnadt, då det ej sällan händer honom att röra
tillsammans ordspråk, som föga passa ihop i samma
tankekedja. Man eger under dessa samtal ofta tillfälle att
beundra det ljusa förstånd, den skarpa menniskokännedom
och den vidsträckta verldserfarenhet, som utmärker
Don Quixote, så ofta han ej råkar in på sin fixa idé,
riddarskapet, hvilket ofta är i stånd att förvirra hans
sundaste tankegång. Såsom ett prof på hans logiska
och vältaliga framställningssätt må anföras hans tal om
«vapen och litteratur» på värdshuset inför den inbillade
prinsessan Micomicona och det öfriga sällskapet i 38:de
kap. i första delen; och såsom ett annat på hans
verlds- och menniskokännedom och hans sunda åsigter om
samhälle och styrelse kunna gälla hans råd till Sancho, då
denne skulle tillträda sitt inbillade ståthållarskap öfver
den der ön, som icke var någon ö, i 42:dra och 43:dje
kapitlen i andra delen. «Alla förundrade sig», yttrar
förf., «att en galen menniska kunde tala så förståndigt»
— och läsaren förundrar sig ej minst, men han ser deri
en annan af dessa halft rörande, halft löjliga
tragikomiska kontraster, hvaraf denna rika dikt öfverflödar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
