Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skalden bör så anlägga sin fabel och genom
språket utföra den, att han likasom ställer den framför sina
ögon; ty när han på detta sätt rätt klart uppfattat den,
liksom om han sjelf varit med om händelserna, så skall
han lättast finna hvad som är skickligt, och minst
undgå att märka hvad som är hvartannat motsägande.
Skalden måste, för att uppväcka sinnesrörelser hos andra,
sjelf vara i stånd att lifligt och sannt föreställa likartade
sinnesrörelser. Till skald duger således endast en
genialisk (εὐφυής) eller entusiastisk (μανικός)
menniska. Den förra nemligen besitter en stor smidighet
att försätta sig i olika tillstånd (εὔπλαστος) [1]; den
sednare bringas lätt i häftiga sinnesrörelser
(ἐκστατικός) [2].
[1] Εὐφυεῖς hos de gamla voro sådana, som voro utmärkta för ett
sundt omdöme, skarp urskiljning, lätthet och snabbhet i uppfattningen, ett
smidigt, lifligt och i synnerhet fyndigt snille; men framför alla hette de
εὐφυεῖς, som voro begåfvade med talang för satir och qvickhet, emedan
den grundar sig på nämnda intellektuela företräden. Müller II. 364.
[2] Om läsarten på detta ställe, se Müller sid. 363. — Aristoteles
skiljer här emellan två särskilda naturliga dispositioner hos menniskan,
hvilka båda kunna leda till poetisk verksamhet. Dessa äro: dels snillets
naturliga smidighet och skärpa (εὐφυΐα), dels ett entusiastiskt eller
ekstatiskt tillstånd (μανία). I förväg kan anmärkas, att det här ej behöfver vara
Aristoteles’ mening, att så skarpt skilja mellan dessa grundförmågor, att de
icke skulle ega något gemensamt: att det lugna snillet skulle helt och hållet
sakna entusiasm, det entusiastiska åter smidighet och skärpa; — utan på
grund af det mer eller mindre af det ena eller andra elementet hos den
ena eller andra individen, uppdrager han den nämnda skilnaden. Hvad
Aristoteles menar med ekstatiskt tillstånd, upplyses af spridda yttranden i
hans öfriga skrifter. Af dessa (samlade och jemnförda af Edv. Müller II.
25 ff.) leder man sig lätteligen till den slutsats, att filosofen med ekstas
eller entusiasm ej förstår något annat än den skapande fantasien i
högsta stegring af dess verksamhet. I sina Problemata har han försökt en
fysiologisk förklaring af meranämnda ekstas och kommit till det
resultat, att den är en följd af den «svarta gallans» inflytelse, hvilken bestämmer
temperamentet hos de flesta skalder; samt att den högsta ekstas inträffar
när gallan kommer i beröring med hjernan. Müller l. c. 29, 32. Hos
Aristoteles förekommer φαντασία deremot endast under betydelse af
reproduktiv inbillningskraft. Biese II. 673. n. 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 14:45:11 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/8/0424.html
