Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEOVULF.
Ja, vi ha sport spjut-danernas
Folkkonungars ära i flydda dagar,
Huru de ädle öfvade mandom.
Ofta ryckte Scyld, Scefs son, mjödbänkarna
Från fiendeskaror, från mänga stammar.
Skräck spred jarlen, sedan först han blifvit
Funnen hjelplös; tröst fick han derför.
Växte under molnen, vann allt större ära,
Till dess att alla kringboende
Öfver hvalarnas väg måste lyda honom,
Gälda gärder: det var en god konung!
Åt honom sedan föddes en son,
Ung i gården, hvilken Gud sände
Folket till tröst; han såg den stora nöd,
Som de herrelöse länge lidit.
Honom gaf derför lifvets herre,
Härlighetens konung, verldsära.
Konung Scylds son Beovulf blef frejdad
I Scede-landen —■ hans rykte for vida —.
Så skall den unge öfya frikostighet
Med rika gåfvor åt sin faders vänner,
Att på ålderdomen honom sedan omgifva
Villiga följeslagare och folket står bi,
Då striden kommer: i lofvärda dåd
Skall mannen gå framåt bland alla stammar!
Sedan gick Scyld, den mångkringdrifne,
I dödsstunden i herrens vård.
Hans kära följeslagare buro honom då
Till hafvets svall, som han sjelf bedt,
Medan Scyldingarnes vän, den dyre landsfursten,
Länge egde bud och välde.
Der stod i hamnen med ringad stäf
Den ädles isblanka skepp och längtade ut.
De lade sedan på skeppets barm
Den dyre kungen, ringarnas utdelare,
Den frejdade vid masten. Der var en massa
smycken,
Klenoder bragta från fjerran vägar.
Ej har jag hört, att man präktigare utrustat
En köl med stridsvapen och med härkläder,
Med svärd och brynjor; på hans barm låg
En mängd smycken, som skulle med honom
Fara fjerran i hafvets våld.
Ej torftigare utstyrde de honom med gåfvor,
Med stora skatter, än de hade gjort,
Hvilka i början, då han ännu var barn,
Sändt honom åstad ensam öfver vågorna.
Vidare satte de ett gyllene fälttecken
Högt öfver hans hufvud, läto vågorna bära
honom,
Öfvergåfvo honom åt hafvet. Deras håg var
dyster,
Sorgset sinnet. Ej kunna män,
Hjeltar under himlen, boende i salar,
Säga för sannt hvem som fick denna last.
1.
Sedan var i städerna Beovulf, Scyldingarnes
Dyre folkkonung, under lång tid
Frejdad bland folken — hans fader hade bortgått,
Fursten från sin gård —, tills honom sedan föddes
Den höge Healfdene, som styrde, medan han
lefde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
